Att spåra är en av de saker man kan göra tillsammans med sin hund och de flesta hundar tycker att det är väldigt roligt, här försöker vi reda ut begreppen lite för dig som inte kommit i kontakt med spår tidigare…

Som expertkommentator har vi lånat in Ingmar Tykesson, viltspårdomare och engagerad i Svenska Vorstehklubben.

Olika typer av spår

Generellt sett brukar man tala om två typer av spår, nämligen människospår och viltspår. Principen är ungefär det samma för båda typerna. Man påvisar en spårstart för hunden och sedan skall den följa spåret till slutet, utan alltför mycket hjälp av sin förare, och slutligen hitta spårslutet som kan se ut på lite olika sätt. Längre fram i träningen visar man inte hunden spårstarten utan den får hunden själv söka upp.

Är det ett människospår ligger det ofta någon leksak, godis eller om man kommit längre en ”spårpinne” i slutet. Vid människospår lägger man nämligen ut små pinnar längs spåret som hunden skall markera för sin förare, antingen genom att ta upp dem eller helt enkelt bara visa föraren att de är där, så att han eller hon kan ta med sig dem. Vid tävling är det givetvis extra viktigt att man har med sig alla de här små pinnarna, eftersom man får poäng efter hur många pinnar man har hittat. De brukar vara gjorda av vanlig furustav 2×2 cm och 10-12 cm långa under spåret och pinnen på slutet 30 cm.

Vid viltspår däremot har man inga pinnar längs vägen, istället drar man en klöv efter sig och droppar blod med jämna mellanrum och på slutet lägger man sedan klöven. Där spåret startar skall spårläggaren sparka upp, bloda några droppar och gnugga klöven i uppsparket. Man kan också ta lite päls från klöven och lägga det i uppsparket, oavsett så skapar man på det här sättet en konstgjord skottplats.

Den typen av spår som vi sysslar med numera är viltspår och eftersom detta är en sida om jakthundar, så är det den typen av spår vi går in på närmare här.

Lag på eftersökshund

Det finns föreskrivet i jaktförordningen att jägaren måste ha tillgång till en hund som är speciellt tränad att spåra upp skadat vilt vid jakt på björn, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår och vildsvin. Vid fågeljakt är det krav på apporterande eller markerande hund, men då finns det inget krav på att den ska vara särskilt tränad. Hunden skall medföras vid jakten om det gäller ringduva, gäss eller änder och vid jakt på annan fågel om du jagar på natten. Sedan finns det ju givetvis undantag för detta för att extra krångla till det och det gäller om du jagar på snötäckt mark eller jagar från båt i öppet vatten, eller vid havskust med hjälp av vettar. Men vi föreslår en enkel tumregel, jakt på fågel = medhavd hund.

Träningen

Det finns en rad olika sätt att börja sin hunds spårträning, vi brukar lägga ”korvspår” till våra hundar redan när de är väldigt små och sedan bygger vi på svårigheten efterhand. Det kanske låter lite udda med korvspår, men det innebär helt enkelt att vi lägger ett kort spår och med jämna mellanrum lägger vi en korvbit. Något av det viktigaste med träningen är att variera spåret på olika sätt, det kan man göra till exempel genom att lägga spåret på olika sätt, låta spåret ligga olika länge eller se till att man byter platsen där man spårar ofta. Provreglementet är ju till för att man ska få någon slags enhetlighet vid bedömning av hundarna, inte för att man tror att alla djur går enligt en bestämd rutt…

För att förtydliga för den orutinerade hunden kan det också vara bra att skapa en ritual vid spårstart och spårslut, det vill säga att du som förare alltid försöker att göra ungefär på samma sätt. Vid spårstarten kan man antingen sätta hunden ett antal meter framför spårstarten, tar på utrustningen (spårsele/spårhalsband och lina), sedan får hunden kommando att stanna kvar medan föraren själv går fram och gör en skottplatsundersökning. Kan inte hunden inte sitta kvar, tar man hunden med sig fram med spårutrustningen påsatt. Så fort hunden har funnit spårslutet tar man alltid av utrustningen så att den inte fastnar någonstans och dessutom är det bra om hunden lär sig att koppla ihop spårselen eller spårhalsbandet med själva spårarbetet. Spårselen blir då den indirekta retningen för spårarbetet, själva påsläppet med kommando fungerar som direkt retning.

Ingmar Tykesson, viltspårdomare och aktiv inom Svenska Vorstehklubben, menar att det är viktigt att komma ihåg att vi vid träningen inte lär hunden spåra, den kunskapen är nerärvd, utan vi vill att den skall följa det spår som vi visar hunden och som vi vill att den skall följa. Detta kräver att vi har bra kontakt med vår hund och att grundlydnaden finns där.

Från träning till viltspårprov

Träningen av viltspår bygger på att djuret efter påskjutning eller trafikskada släpper blod efter sig under sin flykt. Under proven bedömer man sedan hundarnas lämplighet för eftersök av skadat eller dött hjortvilt, men proven är också till för att öka intresset för utbildning av eftersökshundar som sedan kan användas i praktiskt bruk. Vid provtillfället simuleras en skottplats med blod och från denna plats utgår sedan spåret, i spårsträckningen släpas en skank från klövvilt och blod stänks från flaska eller stämplas med en så kallad spårläggarkäpp. Hundens uppgift är sedan att följa spåret och hitta klöven i slutet av spåret.

Provet är indelat i två olika klasser, dels Anlagsklass och dels Öppenklass. I Anlagsklass får spårtiden uppgå till högst 30 minuter och är utformat så att det är ca 600 m långt med fyra vinklar med minst 50 m mellan varje vinkel samt ett bloduppehåll på ca 20 m. Spåret skall ligga 2 – 5 h. Man får inte hjälpa hunden på annat sätt än med positiv uppmuntran, inte styra eller på annat sätt genom kommando eller annat få hunden att gå i spåret. I de flesta fall löser det sig själv eftersom spåren oftast inte är utmärkta och föraren därför kan inte kan se var spåret går. Därför är det viktigt att man redan från början lär sig att läsa hunden, så att man kan se om hunden är på det spår som den skall eller på ett färskt viltslag. Det är på provspåren tillåtet att ta tillbaka sin hund en gång om man kan övertyga domaren om att hunden gått på färskt viltslag.

Det som skiljer Öppenklass från Anlagsklass är att spåret istället skall ligga 12 – 24 h, innehålla ett bloduppehåll i vinkel samt en återgångsvinkel och spårtiden får vara högst 45 minuter. Dessutom skottprövas hunden ca 50 m från spårslutet och hunden skall då vara lugnt i skottet för att sedan kunna återuppta spårarbetet på förarens kommando

Bedömningen vid Öppenklass är lite annorlunda här kan man ta tillbaka hunden på spåret två gånger om hunden har tappat spåret, samt en gång för färskt viltslag. Man kan få tre priser 1:a, 2:a och 3:e och lyckas hunden hitta klöven på ett bra sätt utan hjälp från domare eller förare inom angiven tid, blir det ett 1: a pris och sedan sjunker det beroende på hur mycket hjälp som krävs.

För närvarande är den högsta meriteringen inom provformen Svensk Viltspårschampion (S VCH) och för detta krävs tre förstapris i Öppenklass varav ett erövrat vid ett ordinarie prov, men det är inte alla raser som kan ta titeln.

Vildsvinsprov

Det finns också prov för eftersök på vildsvin och det skiljer sig något från prov för eftersök på hjortvilt bland annat genom att det skall vara 12 – 15 timmar gammalt och spåret skall läggas med hjälp av så kallade spårläggarskor. I spårets början och på ytterligare två sträckor av spåret görs bloduppehåll på cirka 50 – 75 meter. Efter cirka 850 meter läggs spåret i en så kallad ”metkrok”, det skall simulera att svinet gjort en tillbakagående rörelse för att där inta sårlega och i motvind kunna bevaka eventuella förföljare. Hunden skottprövas här ca 100 meter från spårslutet, varefter föraren sedan kan välja någon av följande tre alternativ: Provform A innebär att hunden förs i lina fram till slutet efter skottprovet, provform B att föraren släpper hunden 100 m från slutet och denna självständigt spårar fram till slutet och sedan talar om för föraren att den hitta fram. Vid provform C har föraren två hundar där den ena hunden spårar i lina och den andra släpps i spårets slutskede och då agera som ställande hund med ståndskall.