Under 2008 och 2009 genomförde Kristianstad-Bromölla Jaktvårdskrets ett antal kurser för jakthundar och deras förare. Nu följer kretsen upp de populära kurserna med ytterligare satsningar och gensvaret har varit enormt.

Jägareförbundet skriver på sin hemsida att omkring 150 000 av landets 700 000 hundar används vid jakt och att de mest populära jaktformerna bygger på att vi har tillång till tränade jakthundar. Dessutom används hundar vid alla former av eftersök på djur som skadats i trafiken eller vid jakt. God jaktetik kräver, som vi alla vet, närvaro av tränade jakthundar och mot den bakgrunden är det självklart att Jägareförbundet Skåne arbetar för att antalet väldresserade jakthundar ständigt ökar i antal.

Jägareförbundets hundprojekt omfattar en rad punkter som alla strävar mot samma mål – fler lydiga jakthundar.

Som ett led i projektet har Jägareförbundet Skåne utbildade instruktörer som håller kurser på lite olika platser i Skåne både i lydnad och eftersök. Några av dessa kurser hålls i östra delen av Skåne där ett 40-tal ekipage har förkovrat sig under hösten och våren inom bland annat grundlydnad och viltspår. ”Intresset är oerhört stort” säger Jonas Paulsson som är en av instruktörerna i och tillika sekreterare i kretsen. ”Vi har tyvärr tvingats säga nej till några ekipage och det känns ju aldrig kul när folk har ambitioner för sig och sina hundar! Tanken är att Jägareförbundet skall hjälpa dem att få lydigare jakthundar och det är självklart vår målsättning att alla som vill skall få tillfälle att gå kurs. ”

Grundlydnadskursen lägger i första hand fokus på samarbetet mellan hund och förare med avstamp i den filosofi som förbundet arbetat fram tillsammans med hundprofilen Barbro Börjesson. Teori och praktik i ljuv förening under åtta träffar ger hundar och förare en bra grund att stå på inför kommande jakter. ”En del av deltagarna blir lite förvånade när vi blandar in apportering som ett moment i kursen. De tycker kanske inte själva att det har en apportör i traditionell bemärkelse, men just apportering är faktiskt en väldigt bra övning för de flesta ekipage.” fortsätter Jonas. ”Det är en form av aktivering för både hund och förare som ger både kontakt, samarbete och bygger ledarskap men framförallt kräver det inte mycket av varken mark eller utrustning.”

Teori blandas alltså med praktik och mycket fokus läggs på tankar kring ledarskap, lagstiftning och signaler hos både hundar och människor. Under vårens viltspårkurs har teorin även inneburit besök av till exempel viltspårdomare och representanter från Jägareförbundet Skånes styrelse. ”Det är viktigt att våra kursdeltagare känner att det aldrig är långt till beslutsfattarna inom förbundet, vi är trots allt en förening- om än en stor sådan!” säger Jonas med ett leende.

Inom kort avslutas viltspårkursen med prov för auktoriserade domare och förhoppningsvis resulterar det i ytterligare tretton godkända eftersöksekipage!

Temat för denna utbildning var fördjupning i problemhundar och eftersom förbundets hundverksamhet har sin utgångspunkt i ”de fyra lätta stegen”, som Barbro Börjesson lagt grunden för, började kursen med en grundlig repetition av dessa. För de som inte är bekant med dessa steg kan man i korta ordalag beskriva dem som redskap för att bygga en god relation mellan hund och förare, byggd på ömsesidig respekt och trygghet bland annat med hjälp av tydlighet. Ett förhållningssätt som känns väldigt inspirerande att förmedla till ekipage som väljer att gå kurs i Jägareförbundets regi! Men för att kunna förmedla kunskapen vidare till våra elever måste vi som instruktörer känna oss bekväma och väl insatta i det här förhållningssättet och därför fick vi träna dels på våra egna hundar men också på varandra. Vi blev därför indelade i tre grupper där vi fick öva på varandra och sedan en stund för reflektion över det som hade hänt under träningspasset, innan alla grupperna sammanstrålade för gemensam analys. Den goda stämningen vi snabbt fick till mellan oss i grupperna gjorde att alla kände sig trygga och diskussionerna kunde därför ha högt i tak och de glada skratten klingade ständigt över nejden.

Vi fick bland annat en fantastisk presentation av hur en instruktör INTE skall bete sig när en av grupperna hade Henrik som dålig instruktör. På stela ben vandrade han omkring och fräste åt oss ekipage att vi var totalt värdelösa och allt vi gjorde var bara fel, fel och mer fel. Med sig hade han sin gordonsetter och när någon frågade om hunden så fräste han snabbt att ”Vi väl för tusan ser att det är en korsning mellan hamiltonstövare och setter – det ser man ju för sjutton på färgen!”. Två vita små framtassar skulle alltså lett oss fram till den slutsatsen… Något som framkallade en hel del glada skratt kan jag berätta!

Det blev långa dagar för oss elever eftersom kvällarna användes till grupparbeten med olika teman. Även om ämnet i sig kanske inte krävde så mycket tid, var det så otroligt inspirerande att utbyta erfarenheter med de andra instruktörerna att grupparbetet sällan var klart innan tio på kvällen! Sedan var det givetvis samkväm med alla i vandrarhemmets samlingsrum till långt ut på nätterna och den goda stämingen följde givetvis även med oss här vilket gjorde att vi ibland skrattade så att tårarna rann. Vi lyckades även lura med oss våra instruktörer någon kväll bland annat till vår grillkväll på nationaldagen, där vi festade loss på grillad kyckling med färskpotatis! Otroligt gott efter en lång dags träning!

På kursens tredje dag kom sedan två problemhundsekipage för att få hjälp av grupperna med sina problem. Det märktes att våra lärare var aningen nervösa inför vårt möte med dessa ekipage, men det vändes snabbt när de nöjda kunde konstatera att ekipagen hade känt sig otroligt väl omhändertagna. Dessutom märkte de att vi utnyttjade våra verktyg på ett bra sätt för att hjälpa ekipagen till rätta med sina problem.

Men känslan man får i hjärtat när man ser att ekipagen plötsligt klarar att göra det som i deras ögon tidigare varit totalt omöjligt, ja den är nästan obeskrivbar! Hos det ena ekipaget var det totalt otänkbart att hunden skulle kunna vara lös eftersom den i sina hemtrakter var känd som en notorisk rymmare och tillika kojagare. Efter två dagars övningar tog matte och hund en promenad tillsammans i en närbelägen kohage och hunden var givetvis lös! Det andra ekipaget gällde en hund som inte hade ro att sitta stilla i något läge och som dessutom var hysteriskt rädd för cyklar vilket ju givetvis försvårade motioneringen av honom. Det låter ju löjligt enkelt när man säger att vi arbetade med lite kontakt- och ledarskapsövningar i två dagar och sedan cyklade matte hem med en glad hund… Nåväl, riktigt så var det inte men hon cyklade i vilket fall omkring på grusvägarna där vi var och bredvid sig hade hon en glad hund som verkligen utstrålade harmoni!

Under kursen fick vi också en föreläsning om hundars mentalitet som fungerade som inspiration för oss alla men också som förberedelse för de som är intresserade av att gå även nästa steg i utbildningen.

12345►

Anders och Peter hade två grupper som de arbetade med, en grupp valpar och en med lite äldre hundar. Vårt späckade schema gjorde att vi bara kunde titta på valpgruppens träning, men det var å andra sidan lite extra spännande eftersom vi hade lyckats locka dit alla från Sigges senaste kull. För vårt eget höga nöjes skull hade vi dessutom skrämt upp dem rejält i god tid om hur sträng Anders är, vilka höga krav han ställer och hur himla arg han kan både låta och se ut… Alla valpköparna fick med ett litet ”startkit” i form av Anders häfte och den första filmen när de hämtade valparna, för att de kunde börja studera på en gång. Det gjorde att vi fick en hel del telefonsamtal och redan efter två veckor ringde en bekymrad valpköpare och undrade vad han skulle göra när inte inkallning fungerade 100%. Det var där någonstans vi insåg att vi kanske hade pushat dem aningen för hårt… Men å andra sidan så betalade det sig eftersom vi fick se en förvånad Anders ta av sig kepsen och klia sig i huvudet medan han konstaterade att SÅ lydiga små valpar hade han inte räknat med! Men vaddå, han får väl skylla sig själv när han är så dum att han skriver så bra häften och gör tokbra filmer!

Fast det måste nog sägas att det var helt fantastiskt att se valpar på fem månader gå lösa bredvid sin husse eller matte. De skötte sin uppgift med bravur trots att en ful gubbe kravlade omkring i gräset och gjorde allt för att valparna skulle släppa sin uppgift! Ja Peter får ursäkta men nu pratar vi ur valparnas perspektiv här alltså…

Anders höll också ett väldigt bra föredrag under torsdagskvällen, där han förklarade hur han tänker runt detta med hundträning. Eller som han säger: hur han tränar sina hundar. Sen får vi andra liksom hänga med på det tåget om vi vill – och det vill vi ju! När man sitter och lyssnar på Anders metoder så känns det väldigt logiskt, han trycker mycket på tydlighet, tajming och hur viktigt det är att vara konsekvent för att få ut maximalt av träningen. När han talade om hur man bäst korrigerar en hund som gör fel, tog han till allas förtjusning fram världens fulaste leksakshund av stövarmodell iförd tröja (förlåt Anders men den är ju inte jättesnygg). Men med den kunde han faktiskt på ett väldigt pedagogiskt sätt visa hur han ville att hunden skulle se ut för att föraren skall veta att hunden verkligen tagit åt sig. Själv måste jag nog erkänna att jag hade lite svårt att hålla koncentrationen just där och då eftersom det såg rätt kul ut. Ni vet Anders är inte världens minsta man direkt och dessutom en man med pondus. Att se honom stå framåtlutad över en liten tyghund och ömsom skälla och ömsom berömma den var en liten aning mer än jag klarade av faktiskt. När han sedan dessutom med ett brett leende tar upp tyghunden, greppar den lille tygsvansen och hysteriskt vippar den fram och tillbaka för att visa exakt hur glad han vill att hunden skall vara när vi berömmer den, ja då fick jag verkligen en smärre fnissattack… Men han har ju rätt och tänk att ha så mycket distans till sig själv att man glatt ställer sig framför ett gäng och leker med sin tyghund, allt för att få fram sitt budskap. Kanske en och annan instruktör som tar sig själv på extremt (för?) stort allvar borde ta sig en funderare på vilken pedagogik som når fram till folk och vilken som inte gör det…

Han gick också in på det här med hårda respektive mjuka hundar och hur en mjuk hund med mycket jaktlust kan vara hård i just jaktsituationerna, otroligt intressant och väldigt tänkvärt.

I vilket fall måste det sägas att det som vanligt var otroligt lärorikt och trevligt att se Anders i aktion både i föreläsningssalen och ute på planen. Det tackar vi för att vi fick möjlighet till och så ser vi fram emot nästa tillfälle!

1234►

Hursomhelst har vi haft en fantastisk pingsthelg på Bergslagsgården och det är nästan lite svårt att smälta alla intryck såhär dagarna efter. Vi har träffat så många trevliga hundar och glada förare under helgen, men nästa gång skall vi ha med oss en burk med sprayfärg så att vi kan numrera hundarna tänkte vi. För att få riktigt bra kvalité på träningen så är det en fördel att man kommer ihåg vad alla heter och dessutom kommer ihåg vad som hände på träningen gången innan … Vi försökte verkligen att anstränga oss för att memorera vad alla hussar och mattar hette, det var egentligen inte så himla svårt. Däremot kunde vi konstatera att efter några dagars intensiv träning med lite olika grupper och väldigt många gråa hundar började det bli lite jobbigt. Dessutom försvårade vi det för oss själva genom att envisas med att se till ha hundar utan halsband! Kanske inte sådär jättebra ur analyssynpunkt om man säger så, då hade det varit himla praktiskt om alla dessa gråa hundar hade en stor röd numrering på ryggen. Så kunde man liksom lite lättare komma ihåg exakt hur många gånger nummer 14 dissade sin matte eller exakt hur duktig nummer 23 var på inkallning… Ja ni förstår principen tror jag.

Lägret inleddes redan på torsdagskvällen med ett jättebra föredrag av Anders Landin, som väl knappast längre behöver någon presentation i weimaranerkretsar. Han höll en riktigt bra föreläsning om hur han ser på träning och eftersom han är vår husgud här hemma så satt vi givetvis i givakt genom hela föreläsningen. Mer om det finns att läsa i artikeln om Landin, som publiceras imorgon…

Vårt första pass hade vi redan på fredag morgon och vi började med en liten introduktion av oss själva och sedan fick alla presentera sig, sin hund, var ekipaget tycker att de står i sin träning och vad de har för målsättning. Det blir ju lite intensivt med en sådan här helg och skall vi få något resultat ut av det så är det en fördel om inte deltagarna tänker så mycket på vad de andra tycker och det brukar bli lite mindre av den varan om man kan känna sig lite trygg i gruppen… Dessutom underlättar det för mig för då kan jag få tappa tålamodet fortare!

När vi sedan väl körde igång blev vi faktiskt förvånade över hur duktiga alla var och när vi satt i bilen på väg hem diskuterade vi igenom ekipagen som vi har haft. Vi kom fram till att vi hade minst en riktigt, och då menar jag riktigt bra sak att säga om alla förares arbete och det kanske inte låter så mycket men de som har tränat för oss vet hur höga krav vi faktiskt ställer på våra kurser. Utvecklingen varierade givetvis men generellt sett kan man säga att de flesta verkligen gjorde kometkarriärer – minst sagt.

Vi fick inför kursen ett försiktigt ett önskemål om att inte ha alltför många lösa hundar under passen. Eftersom vi är extremt lyhörda till vår natur inledde vi givetvis alla pass med linförighet. Tre minuter körde vi. Jag kan lova att det känns som en evighet när man är lagd som jag. Jonas är lite coolare så han hade säkert klarat av några minuter till. Allvarligt talat, att bogseras runt av sin hund behöver man inte komma till våra träningar för att göra – det funkar ju precis lika bra hemma på gräsmattan om man nu har en läggning åt bogseringshållet alltså. Men vad underbart det var att se utväxlingen på ekipagen från den stund vi bad dem stoppa undan sina koppel! Det var så kanonkul att se förarna göra klart för hundarna att det var hundarnas uppgift att hålla sig i närheten trots alla retningar vi utsatte dem för. För att inte tala om vilken glädje det är när man ser föraren vara tydlig och distinkt med sin hund så att hunden, som i de flesta fall faktiskt vill göra rätt, äntligen förstår vad det var föraren ville!

Det är alltid svårt att lägga upp träningen när man vet att vi bara skall ha ekipagen under några dagar så därför valde vi att inrikta oss rätt mycket på stadga, ledarskap och vissa specifika moment lite beroende på gruppens sammansättning. Stadga är ju ett lite luddigt begrepp kan jag nog tycka men det låter ju så väldigt mycket bättre än när man säger ”hunden skall fantamig göra vad jag säger när jag vet att den kan det” – eller? Egentligen hänger det ju ihop med ledarskap om man tänker efter lite…

Det ”specialmoment” vi hann gå in på under helgen var väl egentligen mest apportering och lite hur man kan gå vidare mot det. Det var så kul att höra att så många deltagare på lägret hade som målsättning att kunna starta på prov framöver och vi hoppas verkligen få träffa dem under hösten ute på proven! Hur det än är så är det där vi ser kvalitén på rasen för det är ju lite svårt att föra statistik över de som ”bara” använder sina hundar till jakt. Vi har jagat med både en och två som tycker att prov är löjligt. De fnyser föraktfullt att deras hundar är minst lika väldrillade som de mesiga provhundarna och sen håller man på att bli skogstokig på deras jävla [ursäkta språket] knallapportörer… Men vi skall kanske inte säga för mycket för visst har våra egna hundar också drabbats av knallapporteringssjukan lite emellanåt!

I de grupper där vi introducerade vårt tänkt kring det här med apportering tog vi ut vår Sigge för att visa, det blir så väldigt mycket enklare om man slipper leka levande charader liksom. Sigge är lite kul just därför att han har varit uppvisningskanin så många gånger att det börjar kännas löjligt. Ni vet, vi tar ut honom för att visa gripandet och först är han jätteduktig, men sedan ser man plötsligt hur hans gula ormögon får något pillemariskt i sig och så rätt som det är när man står där och viftar med en dummy ovanför huvudet så säger det SMACK och så snor han den mitt framför näsan på en. Sen sätter han sig ner alternativt tar ett varv runt åskådarna för att visa upp stöldgodset och ingen kan missta sig på exakt hur nöjd han är över sitt tilltag. De flesta brukar ju dessutom tycka att han är rätt kul när han gör sådär och under glada tillrop och klappar spankulerar han sedan nöjt omkring bland publiken och slänger några trotsiga ögonkast åt mig. Men vad sjutton, han är vår go’a jaktkompis så vad spelar det för roll om han vill showa lite? Jag vet ju att när vi sedan vill visa lite dirigering så gör han det för det allra mesta klockrent – därför att han vet att vi gärna vill det. Han förstår ju kanske inte riktigt att det är för att vi vill försöka ge våra kursare en målbild, men det spelar ju mindre roll.

Sigge är också ett bra exempel på hur vi tänker generellt med förhållandet mellan hund och förare. Det kan ju vara lite svårt att förklara och ibland känns det som vi bara står och tjatar hål i huvudet på våra deltagare, då är det bra att ta ut honom för att visa. Han är väldigt lydig och det är så vi vill ha våra hundar, men samtidigt vill vi ha glada hundar som villigt gör det vi kräver. Vi försökte förklara för ekipagen att en smart genväg faktiskt är att vara extremt tydlig med sin hund, inga hundar mår bra av otydliga förare och i synnerhet inte weimaranern.

I gruppen med de mer avancerade ekipagen fick vi faktiskt erkänna att det var lite svårt att hitta på bra övningar. De flesta, för att inte säga samtliga, hade riktigt bra ordning på sina hundar och då fick vi öka på mängden störningar istället tänkte vi vilket gjorde att vi fick både ett och två svarta ögonkast av deltagarna… Men jag tror faktiskt att de flesta var rätt nöjda ändå eftersom många inte hade tränat på det sättet tidigare och även om det tog en stund så gjorde hundarna till slut vad de var beordrade att göra. Roligast hade nog faktiskt en jätteduktig förare med en väldigt genomarbetad hane som gjorde det mesta klockrent ända tills vi ”modifierade” hans dirigeringsövning lite genom att hälla ut en hög med köttbullar kring dummyn! Föraren stod som ett levande frågetecken första gången och kunde inte räkna ut varför hans hund plötsligt inte tog dummyn och det bästa var att han gick på knepet två gånger! Ren underhållning för oss och kanske även lite för honom… Och utan att nämna namn så håller du väl med oss Joakim?

Vi har försökt ta lite bilder men det var inte så lätt att både engagera sig helhjärtat i ekipagen och ta en massa bra bilder samtidigt, så håll till godo med dessa. Vi har blivit lovade bilder från andra paparazzis som var i tjänst under helgen så de kommer senare i veckan! Bilderna från valpkursen kommer i det reportaget…

12►

Some weeks ago we arranged a field trial down here in the very south of Sweden. A place were the Swedish Weimaraner Club haven’t had very many tests unfortunately – but we are trying to change that…

that got a 1st price!

We also had visitors from Estonia, Killu and Margus with Tiki that was really close getting a price on their first start ever on field trials!

[/english]

1234►

Provet är ett så kallat odelat prov, vilket innebär att tidigare resultat från eftersöksgrenarna inte får tillgodoräknas utan ekipagen måste prestera både i eftersöksgrenarna så väl som på fältet – för att kunna gå till pris denna helg. Godkända hundar får sedan göra upp om titeln, så spänningen var hög bland alla det kan vi garantera!

Det är alltid två domare under mästerskapet och i år var det Gunnar Ericson, som de flesta aktiva i klubben träffat på mer än en gång och som med sin barska uppsyn säkert har fått både en och annan provdeltagare att sträcka lite extra på ryggen. Men låter man sig inte skrämmas av hans stränga uppsyn märker man snart att han, förutom ett hjärta av guld också är en rättskaffens man. Årets andra domare var Lasse Karlsson, en väldigt trevlig gotlänning. Lasse kan måhända vara rätt ny i weimaranerkretsar men han är en erfaren domare sedan många år i Vorstehklubben och det kändes lite extra kul att få starta för två så erfarna domare!

Eftersom det var så många startande hundar började en grupp med eftersöksgrenarna medan den andra körde fältdelen och för vår del började vi med eftersöket för Lasse. Naturligtvis hade provledarna beställt fint väder så det var en klar men kall höstdag som inledde helgens övningar. De flesta hundarna gjorde riktigt bra ifrån sig och det var många breda leenden som kom tillbaka till samlingsplatsen vid bilarna. För vår egen del startade Jonas Sigge på detta prov och jag [Caroline] Jaeger. Sigge gjorde som vanligt ett riktigt bra arbete i skogen och fick därmed full pott för Lasse, däremot var det inte en av Jaegers bästa spådagar och vi kunde tyvärr inte komma lika glada tillbaka till de andra.

Till lunch slöt även den andra gruppen upp på gårdsplanen och alla var givetvis nyfikna på hur det hade gått i de den andra gruppen. Efter lunch var det dags för vattenarbetet för vår grupp och det var nu det svåra började för många av hundarna. Precis som vid förra årets KM var det många hundar som inte gjorde vad som krävdes av dem, vilket snabbt reducerade antalet potentiella KM-vinnare i gruppen.

Eftersom vi var klara rätt tidigt på lördagseftermiddagen med eftersöksgrenarna passade vi givetvis på att följa fältgruppen resten av dagen, vilket självklart var väldigt intressant. Dessutom kom vi lagom för att se två kastapporter för de två hundar som hade skött sig under dagen på fältet – en unghund och en öppenklasshund. Unghunden gjorde trots en lång dag på fältet ett bra sökarbete i de höga nässlorna, även om det såg ut som han tyckte det var löjligt att apportera en väldigt kall fasan när han hade sett så många livs levande och varma under dagen… Öppenklasshunden gjorde en mer tveksam insats och, efter det att Gunnar bestämt sig för att bryta, bestämde sig föraren för att protestera mot att apporten hade placerats i nässlor – vilket provledarna godkände och apporten fick göras om. Denna gång med godkänt resultat.

Under kvällen anordnades sedan en gemensam middag där Christofer Budd hade satt ihop kvällens meny som bestod av grillade älgburgare med klyftpotatis. Otroligt gott och precis vad vi trötta provdeltagare behövde en lördagskväll som denna!

Söndagen blev således en fältdag för oss med Gunnar som domare och vi fick se några riktigt bra hundar arbeta på. Laila med sin Fille gjorde ett riktigt bra släpp i medvind, där han självmant gick ner fint på fältet för att hämta upp vind och kom sedan i full karriär tillbaka i tjusiga slag. Laila såg lite nervös ut när han pep iväg men den oron kompenserades väl senare på dagen när Gunnar konstaterade att Filles arbete var värt fältbetyg åtta! Dessutom fick vi se en hund som gick riktigt stort, vilket kanske inte är så vanligt bland våra grå – tyvärr. Det var Gatsby som passade på att ta för sig riktigt bra när marken tillät det. Sedan föll det sig så att Sigge och Jaeger kom tillsammans i första släpp, vilket faktiskt kändes lite kul trots allt och båda två jobbade på riktigt bra. Även om det medförde en del ”familjeproblem” när tävlingsdjävulen tar över… I normala fall både för vi och tränar våra hundar tillsammans, men när det är prov där båda startar blir det ju ändå en viss… konkurrens. 

Vi fick också se det ekipage som skulle komma att ta pris för längsta eftergång, nämligen Laila och hennes långhår Zack som visade upp vilka fenomenala sprinters de är båda två!

Efter en snabb lunch på gårdsplanen manade Gunnar på oss igen för nu var det dags att bege sig ner till den ökända hampodlingen, som säkert är en fasa för många som inte har den stadga som de kanske skulle önska hos sina hundar. Mycket riktigt ljöd sedan visslingarna över nejden en stund senare när hundarna började gå i släpp i hampan. Någon gång emellanåt såg vi, som stod på en kulle en bit bort och väntade på vår tur, huvudet på en förare (eller två) i ena änden av odlingen medan det lättade fasaner i den andra…

När det sedan var Jaegers tur försökte jag hålla henne nära mig, men hon är en fröken som gärna går ut en bit vilket ju givetvis är på både gott och ont, men kanske mest ont i det här sammanhanget… Rätt som det var slutade hon att komma tillbaka till mig som hon brukar och jag fick börja försöka räkna ut exakt var någonstans hon stod, vilket kanske inte det enklaste av uppdrag. Det visade sig efter en stunds letande att hon stod för en, kanske inte helt överraskande, fasan som hon sedan reste friskt – efter order från domaren. Jag önskar att jag kunde säga att hon sedan kastade sig ner så att skytten Nicke Niklasson kunde få ett bra läge, men nu gjorde hon inte det utan efter kolossalt mycket vissel från min nyinköpta pipa [med en ny lite cool frekvens som vi inte provat innan] stannade hon ytterst motvilligt efter ca 15 meter. När jag sedan vänder mig mot Gunnar och mötte hans bistra uppsyn skämdes jag som en liten skolflicka. Jag är inte mycket för auktoritetstro, men när Gunnar sedan mullrar att det där ”är alldeles för långt för en öppenklasshund” önskade jag bara att jag hade haft en spade – så att jag kunde grävt mig en liten grop och försvunnit…  Självklart var det för långt och självklart visste både Jaeger och jag det, men det är bara att ta på sig dumstruten, ställa sig i hörnet och skämmas. Men sedan kändes det som att Jaeger kompenserade för det när hon fick två fina fågeltagningar lite längre fram på dagen som hon skötte riktigt bra. Kanske inte jättebra, men ändå… Jag fick i alla fall prova min nya pipa kan man säga. En hel del också. Som vanligt fick Sigge hålla fanan högt för familjen och genförde en klockren kastapport i slutet av dagen, som resulterade i inte bara full pott från Gunnar utan även utmärkelsen bästa apport.

När det sedan var samling för avslutande prisutdelning kunde man konstatera att det blev ett förhållandevis magert resultat på årets KM. Bara tre ekipage gick till pris. Trotts detta så fanns där några ljusglimtar och de flesta log när Laila glatt hämtade sitt pris för längsta eftergång! Elisabeth fick också motta applåder när hon tillsammans med Nisse tog hem årets KM – fyra poäng över Sigge. Men trotts allt detta så tror jag där var en del som ändå åkte hemåt med glada miner och som var fortsatt sugna på att träna och gå prov med sina grå. Kanske till och med jaga över dem…

123►

I år hade vi planerat träningen detaljerat vilket bland annat innebar att årets deltagare fick sig en rejäl genomkörare på lydnadsplanen i ett par dagar, innan vi gick över till momentträning av eftersöksgrenarna. Men måndagen innebar i första hand många glada återseenden för oss alla eftersom vi kommer från så olika delar av landet. Efter lunchen mjukstartade vi med träningen uppe på appellplanen framför stugorna. Som vanligt var eleverna ivriga att komma igång med träningen ute i skogen och vid vattnet eftersom lägret avslutas med prov i eftersöksgrenarna, efter en hård träningsvecka. Men just av den anledningen körde vi i år en liten mjukstart med kontaktövningar för ekipagen till att börja med. Många av hundarna är inte vana vid långa träningsdagar och speciellt inte i en hel vecka, så förutom att ge dem en lite lugnare start passade vi också på att poängtera vikten av att låta hundarna vila emellanåt. Man måste inte släpa med sig hunden var man än går, utan ibland kan det faktiskt vara mycket bättre för hunden att få vila lite i en lugn miljö så att den kan smälta alla intryck. När det gäller träning kan det dessutom vara minst lika lärorikt att titta på andra som, antingen blir instruerade eller tränar själv, och samtidigt får ens egen hund en chans att vila lite. Vi hade nog föreställt oss att det skulle vara svårare att få våra elever att delta i träningen även utan hund emellanåt, men de flesta lärde sig snabbt att se när hunden blev lite ofokuserad och knallade då iväg för att lämna hunden på rummet eller i bilen en stund. Vi försöker alltid själva att träna med kvalité framför kvantitet så det ville vi förmedla till våra deltagare.

På måndagskvällen var det också dags för den traditionsenliga grillningen på udden och vi hade givetvis tur med vädret även i år. Så medan solen gick ner över vattnet avnjöt vi en god middag under en hel del stim och stoj.

Tisdagen hade ett mentaltest hos Joel André på schemat för en hel hög av lägrets hundar, vilket i och för sig var lite skönt för oss eftersom det gjorde att vi fick lite mindre antal hundar att arbeta med. Ännu roligare var det att höra när gänget som kom tillbaka från mentaltestet, livligt berättade om hur dagen hade varit där. André hade varit otroligt nöjd med gruppen eftersom den var så förhållandevis jämn och på en hög nivå, det måste vara otroligt roligt att få höra det som uppfödare om sina hundar!

De som blev kvar på Bergslagsgården fick istället en genomgång i hur vi tycker att man bäst lär in apportering. Eftersom så mycket av de moment vi kör med våra hundar handlar om just apportering i olika former, och det dessutom är en variant av träning som man kan omväxla näst intill i det oändliga, tycker vi att det är oerhört viktigt att man ser till att arbeta igenom det här momentet grundligt. Därför fick våra elever se hur vi börjar på våra egna hundar och Sigge fick som vanligt vara försökskanin, en uppgift som han mer än gärna tar på sig. För att befästa en bra apportering börjar vi alltid med att lugnt och metodiskt går igenom alla delmomenten, nämligen hålla, bära och slutligen gripa innan man börja kasta och skicka hunden på apporter. Eftersom många av våra elever inte hade tränat apportering tidigare och det knappast är lämpligt att försöka befästa en apport under de förutsättningar vi hade, nöjde vi oss med att visa momenten både på Sigge och på en del av unghundarna i gruppen. Efter det koncentrerade vi oss istället på att försöka ge varje enskilt ekipage bästa möjliga förutsättningar att genomföra ett prov i eftersöksgrenarna. Hos vissa av hundarna handlade det om att få stadga i skott och kast, medan andra fick lägga lite press på sina hundar så att de kom tillbaka med apporten och andra fick arbeta upp sina hundar lite så att de glatt och villigt tog apporten. En stendöd trut är inte alltid så lockande även om man är en fågelhund… Däremot var det fantastiskt roligt att få arbeta med en sådan positiv grupp där både hundar och förare hade så mycket ”jävlaranamma” att det i de allra flesta fall handlade om att bromsa mer än att gasa!

Eftersom vi som sagt inte befäster en bra apportering på en vecka och speciellt inte under de förutsättningarna, pratade vi mycket i gruppen om just det här med vad apportering egentligen är. Momentet består i stora drag av tre delmoment och det gäller att hunden verkligen får en chans att förstå innebörden av det första innan man går vidare till nästa och så vidare. För oss kändes det viktigt att peppa våra elever till att stötta sina hundar i den utgångspunkt de befann sig i för tillfället. Alla hundarna hämtade glatt både dummies och senare även vilt, men har man inte befäst något apportkommando så är det andra saker som triggar hunden till att till synes faktiskt utföra ett perfekt moment. Här pratar vi om lusten att jaga i fatt eller förfölja för att sedan kanske gripa, nyfikenhet, mod, lust till engagemang och vilja att samarbeta med föraren. Något som vi inte tycker att man skall blanda samman och ta för ett moment som är inlärt och befäst.

På eftermiddagen körde vi stadga med alla hundarna i gruppen och vi två instruktörer gjorde vårt allra yttersta för att provocera hundarna till att gå i skott och kast. Det är en fantastiskt rolig övning och för de mer tävlingsinriktade blir det lite av en kraftmätning mellan oss som provocerar och föraren som skall ha så mycket lydnad på sin hund att den faktiskt stannar kvar oavsett vad som händer. Vi sprang omkring vilt skjutande med startrevolver och kastade med dummies både högt och lågt och gjorde vårt allra yttersta för att få hundarna att rusa iväg. Samtidigt stod föraren strax bredvid hunden och det var väldigt roligt att se allas koncentrerade ansiktsuttryck som sen följdes av antingen en harang av beröm – eller motsatsen. Efter ett tag tror jag att alla också hade lärt sig hur otroligt viktigt det är att vara snabb med antingen beröm eller korrigering, så att hunden får en chans att koppla samman vad som är önskvärt och vad som inte är det. Dessutom vikten av att se till att lyfta upp hunden om man plattat till den lite väl mycket verbalt, för vi vill se glada hundar som jobbar, inte tillplattade och osäkra! Vi hade därför en riktigt bra diskussion om det här med vilka signaler vi ger våra hundar, varför det är så viktigt att vara extremt tydlig i en inlärningssituation och akta sig för att ha en mängd onödiga saker för sig. Eller ”tics” som en klok deltagare benämnde det när hennes sambo sa ”hit” till sin hund. Sedan följde en rad knäppningar med fingrarna, viftande med händer och armar i alla riktningar och klapp mot sitt eget ben för att ytterliga förtydliga för hunden vilket som var önskvärd position just där och då. Det som var mest anmärkningsvärt och som jag tror att han verkligen inte är unik med är att han gjorde alla dessa extra rörelser utan att egentligen vara medveten om det. Vad som dock är unikt är hur föraren sedan under veckan arbetade med sig själv till den milda grad att när väl det var dags för prov så fanns där inte en tillstymmelse till knäppande eller viftande! Det måste man kunna klassa som näst intill unikt, för att ändra sig själv och sitt beteende är något av det svåraste som finns. Samme förare visade sig sedan dessutom ha unika kunskaper om hur man lättast drar av ett halvt avrostat och hängande avgasrör från en Chrysler… Och det man lär sig av detta är att inte allt som mullrar är en V8. Det kan även vara en Chrysler vid namn Dunderklumpen som saknar sitt avgasrör eftersom någon [inte Jonas] var aningen övermodig när det kom till att backa i kuperad terräng!

Men, inte bara vi människor har många signaler för oss utan även hundarna både sinsemellan och till sina förare. Eftersom planen stundtals var full av hundar, en del mer testosteronstinna än andra, och förare som ibland tänkte på att läsa sin hund och förare som ibland glömde av det eller kanske inte ens hade tänkt på det här med signaler hundar emellan. Därför blev det en naturlig följd av övningarna på planen att vi diskuterade just det här med signaler som hundar ger och att man som förare måste vara uppmärksam på till exempel sin hunds kroppsspråk. Är man observant och ingriper innan hunden har hunnit blåsa upp sig eller stirra ut något fyrbent offer, är det så otroligt mycket lättare att tala om för hunden vad som är tillåtet men framförallt vad som inte är det i mötet med nya hundar.

Under onsdagen och torsdagen var det så dags för träning av de fulla momenten, det vill säga vi begav oss ut i skogen respektive till vattnet med ekipagen och en massa vilt. För att underlätta för alla delade vi in oss i två grupper, en med unghundar och en med de som var lite mer erfarna, där vi instruktörer tog varsin grupp. Av naturliga skäl fick unghundarna börja med spårträningen båda dagarna, eftersom trötta unghundar är lättare att peppa upp med den synliga retning som det blir vid vattnet när fågeln kastas.

Som vanligt under lägerveckan försvann något ekipage då och då, för att sedan återkomma med ett väldigt brett leende och tillkännage att viltspårprovet hade gått bra. Det var allas vår Blod-Anders, eller Bloody Anders som vi också kallar honom, som såg till att några av ekipagen fick chans att starta viltspårprov och bli bedömda av honom. För en gångs skull hade vi också chansen att se Anders i dagsljus eftersom vi i år var något färre hundar som skulle gå viltspårprov. Annars om åren är han den som går upp först i lägret och ger sig ut i skogen för att lägga eller döma spår, för att sedan återvända till lägret sist av alla när mörkret sänkt sig. Det är fortfarande en gåta hur man kan se så pigg ut efter så långa dagar och så mycket vandrande i skogen som det till exempel blev förra året för Anders! Lite nytt för i år var också att vi hade lyckats att ta över all planering och träning av ekipagen från Rolf och Pernilla vilket gjorde att de inte alls var så hålögda i slutet av veckan som de brukar vara. Istället fick vi se utvilade kennelägare som kunde träna hund, mingla med valpköpare eller ta en väldig massa foton. Vi överlåter till dig som läsare och viss kännedom om de två att gissa vem som gjorde vad…

Fredagens program hade vi lämnat tämligen öppet eftersom vi av erfarenhet vet att både förare och hundar är rätt så trötta i slutet av veckan, trots att det ges mycket utrymme för vila mellan övningarna. Pernilla höll en lysande lektion i ringträning för de som orkade på förmiddagen, vilket visade sig vara i princip alla. Det var många som ville passa på att ta del av Pernillas expertis när det gäller just utställning, för skall man vara ärlig så är det få som hållit på så mycket med utställning och som kan så mycket om det som Pernilla. Efter ringträningen hade vi en liten tävling på planen där ekipagen skulle visa hur pass bra stoppkommandot var befäst och förutom äran så fanns det ett stort Toblerone i potten. Utan att nämna några namn så kan jag berätta att det var en av förarna som fick något större ögon än de andra när hon fick se chokladen och kungjorde att den där chokladen, den skulle minsann hon ha! Och se på sjutton. Hon fick den faktiskt! Grattis Laila!

Liksom de andra dagarna i veckan var det många av deltagarna som gärna ville ha lite enskild träning eller diskutera något specifikt problem med oss när tillfälle gavs. Det gjorde att det blev många sena kvällar uppe på planen eller i skogen. Men ärligt talat. Det gjorde inte ett dugg att det inte blev så många timmars sömn den veckan för det var det värt! För när provet väl infann sig på helgen och vi såg hur fantastiskt bra alla våra elever arbetade med sina hundar så var det värt varenda sekund. Då gjorde det inte heller så mycket att vi inte haft någon tid över att träna våra egna hundar, vilket Sigge i och för sig kompenserade oss för genom att köra ett klockrent 10-10. Det var dessutom extra roligt att höra att unghundsgänget, som ju i de flesta fall kom till lägret som totala nybörjare, fick så mycket beröm av domarna för sin insats under provet! Det fanns säkert många som på genomgången avundades det gänget.

Med oss hem fick vi dessutom så otroligt många fantastiska minnen från alla er som jobbat så fenomenalt bra med era hundar under en hel vecka. Så, tack snälla ni för att vi fick ta del av ert arbete med era hundar!

Och tack Rolf och Pernilla för att ni orkar arrangera de här fantastiska kennellägren!

123►

Den som hade trott att denna andra och sista helg skulle bestå av repetitioner till största delen misstog sig å det grövsta, för nu hade våra fantastiska instruktörer laddat upp med ännu en helg full med nya övningar och frågeställningar! Som hemläxa över månaden som förflutit mellan helgerna hade vi fått i uppgift att planera en teorilektion, vilken skulle redovisas under lördagsmorgonen. Några i gruppen hade varit oerhört ambitiösa och skrivit ut trevliga OH-bilder medan andra valde att skriva ner allt på tavlan i lektionssalen. Men vi var många intresserade elever i salen som antecknade flitigt vad våra kamrater hade kommit fram till, så det blev en ansträngande förmiddag som givetvis även den resulterade i en uppsjö av intressanta diskussioner. Till exempel diskuterades det väldigt livligt om vilka moment som bör ingå när man håller en grundkurs och varför. Dessutom gick vi igenom varför det kan vara bättre att gå igenom vissa moment i lugn och ro utan hundar som stjäl uppmärksamhet från kursdeltagarna. De flesta som kommer till en grundkurs har väl knappast någon fungerande ”parkering” på sina hundar, något som faktiskt de flesta skulle ha oerhört stor nytta av i många situationer. Med parkering menar vi att man skall kunna placera hunden på en anvisad plats och sedan skall hunden hålla sig där tills den får ett nytt kommando – oavsett vad som pågår runtomkring. För vår egen del bryr vi oss inte om ifall hunden sitter, står, ligger, rullar runt eller äter gräs… För oss är det viktiga att hunden håller sig på den anvisade platsen, typ 1×1 meter och att vi kan vara säkra på att den eller de verkligen stannar där! På så sätt slipper man hålla koll på hunden och kan bättre tillgodogöra sig vad som händer på till exempel en kurs eller en jakt. Under kursen har vi tränat mycket på det här med parkering och det är en övning som man verkligen kan variera på många olika sätt. Men liksom med all annan träning gäller det att arbeta igenom momentet grundligt och inte försöka ta några genvägar! Att befästa ett moment tar tid både för hund och förare och det är viktigt att man låter det ta sin tid, för i slutändan är det väl en riktigt genomarbetad hund vi alla önskar oss – eller hur?

Fokus denna andra helg låg dessutom mer åt den mentala biten hos våra hundar, en nog så viktig detalj att ha kunskap om! På lördagen höll Annika därför en oerhört intressant föreläsning om hundars mentala utveckling och vad som händer under hundens olika mentala utvecklingsstadier. Annika förtydligade på ett väldigt bra sätt genom att ta exempel från en studie som hon själv gjort på vargar i hägn och det blev en föreläsning som trollband samtliga det kan jag garantera!

Under lördagen hann vi dessutom med att gå in på ämnet ”specialdressyr”, vilket i det här sammanhanget blev ett samlingsnamn för spårarbete och apportering. Vi fick bland annat förevisat för oss spår med spårupptag och förslag på hur man kan lägga upp spårträning för jakthundar. Precis som med all annan träning kan man väl säga att det finns många vägar till samma mål, men just när det gäller spårträning så är det spännande att se hur nära de flesta sätt egentligen ligger varandra. Mycket av det som Ronny förevisade kände jag igen både sedan tiden då jag utbildade mina Rottweilers till Tjänstehundar i Flygvapnet, men också från renodlade viltspårkurser som jag hjälpt till med i Jägareförbundets regi. Självklart kan man variera spårträning på många olika sätt, men grunderna när man presenterar momentet för hunden skiljer sig inte nämnvärt åt. Så för mig blev denna lektion egentligen bara en påminnelse hur nära de olika momenten egentligen kan ligga varandra, oavsett om det är människor eller skadat vilt som skall spåras upp! Något som anknyter till just det som våra instruktörer sagt redan vid första träffen, nämligen att hundar fungerar ungefär på samma sätt oavsett ras även om man givetvis måste ta hänsyn till användningsområden och förmågor som förstärkts genom selektiv avel. Senare under lördagen fick vi även en föreläsning om apportering och hur de olika delarna i detta moment bäst tränas för att sedan slutligen läggas samman till det färdiga momentet. Även i detta moment är det oerhört viktigt att man börjar lugnt och metodiskt med hunden för att lägga grunden till en bra apportering. Slarvar man i början är det lätt att man får igen det senare i träningen.

Fulla av nyförvärvad kunskap fortsatte vi sedan lördagskvällen med en liten tipspromenad, givetvis med hundar i fokus, och avslutade med gemensam grillning där de två självutnämnda kockarna Jonas och Douglas gjorde en fantastisk insats vid grillen! Tack vare deras slit kunde vi andra få äta i lugn och ro! Man kanske skulle kunna tro att festen skulle fortsätta långt fram på småtimmarna, men jag kan garantera att det inte var många som orkade hålla ögonen öppna efter ytterligare två dagar fullspäckade med information och på toppen: god mat och en kall öl! Så redan vid halv elva på kvällen släcktes ljuset i de små stugorna där vi kursdeltagare bodde!

Under söndagen fortsatte vi sedan på temat mentalitet och diskuterade bland annat vad som kännetecknar en ”bra” hund och det visade sig, återigen, inte vara fullt så enkelt som man kanske skulle kunna föreställa sig. Vad många kanske inte tänker på är att en bra hund också definieras av en förare som kompletterar hunden, så att de tillsammans bildar ett tryggt och samspelt ekipage – redo att möta en ny jakt- eller provsäsong.

Söndagen innebar också för oss kursdeltagare att vi skulle examineras och även om några varit lite extra noga med att pyssla om våra instruktörer under lördagens grillning, intygade både Ronny och Annika att det inte vägdes in i betyget… Men visst var det en spänd grupp som samlades inför avslutningen där Ronny och Annika hade enskilda samtal med samtliga deltagare. Under samtalen fick vi alla med oss lite matnyttiga tips om hur vi ytterligare skulle kunna förbättra våra instruktörsegenskaper.

På det hela taget måste man avslutningsvis säga att vi är väldigt nöjda med kursen i sin helhet, vi fick många verkligt handfasta tips på hur en grundkurs kan läggas upp och vad man bör tänka på. I skrivande stund har vi redan hunnit med att prova en del av det vi har lärt oss, både på Weimaraner men också på andra raser. Att vi dessutom har fått väldigt bra respons från våra elever gör att vi känner oss otroligt inspirerade att vidareutveckla vårt tänk vad gäller träning av hundar och deras förare!

12►

Vi släppte hundarna parvis, precis som vid prov och efter varje släpp gav Stefan tips och råd till oss förare. Visst har enskild träning sina fördelar men samtidigt är det otroligt hur mycket man kan lära sig bara genom att titta på andra ekipage, lyssna på kritiken och framförallt få möjligheten att se andra stående fågelhundsraser arbeta. Kanske skall man inte jämföra de olika raserna rakt av men det är oerhört lärorikt att se olika arbetssätt och egenskaper. Som vanligt var Stefans kommentarer mitt i prick, med glimten i ögat och en underton av strängaste allvar fick vi oss några kängor för hur vi förde våra hundar. Camilla fick utstå en del för hennes svaghet för att själv gå längs kanterna, vilket kanske inte alltid är den ultimata platsen när man skall föra en fälthund kan man tycka. Detsamma gällde Linn, som själv alltid predikar att man måste vara uppmärksam på sin hund. I första släpp knallade hon iväg i god hastighet, åt fel håll, vilt pratande med resten av gruppen medan hennes hund stod för en Fasan! Det var först efter en stund av vilda rop som Stefan lyckades uppmärksamma henne på situationen så att Jaeger kunde få en bra situation. Men man lär sig och några goda skratt får man bjuda på helt enkelt!

Hela förmiddagen spenderade vi på fälten och det var en trött samling som tog en välförtjänt lunch i det gröna. Med strålande sol och nästan sommarvärme mös vi med lite ätbart medan hundarna fick lite välförtjänt vila. Någon i gruppen försökte räkna ut hur många mil vi hade gått under förmiddagen, men efter en livlig debatt kunde vi bara konstatera att en stegräknare hade varit fascinerande att ha med sig. Men vi konstaterade också att vi alla i vilket fall förtjänade ett rejält skrovmål senare under kvällen!

Eftermiddagen bjöd på kontrollerade fågelsituationer med både på Rapphöns och Fasaner för alla hundarna. Under detta moment ser man verkligen skillnaden mellan hundarnas förhållningssätt till viltet, givetvis beroende på anlag och hur långt de kommit i sin träning. Vi fick under eftermiddagen se allt från försiktigt smygande hundar till hundar som gjorde totalt vansinniga framrusningar, näst intill rakt över fågeln!

Dagen avslutades med trötta hundar och trötta förare som begav sig hemåt. En del av samlingen samlades hos Linn & Jonas för lite pizza och hundsnack, men som vanligt sov de flesta i soffan eller i en fåtölj redan efter middagen…

Morgonen därpå träffades vi alla igen för att få njuta av ytterligare en dag i strålande sol och med härlig träning under Stefans överinseende. För oss var det verkligen en fantastisk upplevelse att gå över ett stort fält med två grå jagandes framför. Absolut ett tillfälle att drömma om nu när fältträning inte är tillåtet!

Helgens definitivt bästa upplevelse var att se Jaeger och Kaiser ta för sig i samma släpp, en tik och en hane som verkligen visste vad de gjorde och arbetade lysande. Extra roligt var det för Linn när Stefan meddelar att efter att ha sett ett antal Weimaraner arbeta kan han konstatera att Jaeger är den bästa han sett, tätt följd av Kaiser! Ett omdöme som förpliktigar! Som alltid tar helgen slut för fort och vi fick tacka Stefan för en givande helg och åka hem för att vila ut, vilket var välbehövligt.

Långfredag var det så dags igen för ytterligare träning hos Stefan, denna gång var vi sex weimaraner, två strävhåriga Vorsteh, en Kleiner münsterländer samt en blandning mellan korthårig vorsteh och engelsk setter. Vi hade dessutom under förmiddagen en åskådare som fick några av oss att vilja skärpa upp oss en aning. Anders Landin, en kändis inom vorstehvärlden och erkänt duktig både som instruktör och hundförare följde nämligen med oss en runda för att se hur våra hundar skötte sig. Anders skulle ner dagarna därpå med en grupp vorsteh av egen uppfödning och Linn och Jonas passade på att se även denna grupp på fält. Även detta en trevlig grupp med många kul hundar men det är en historia för en annan gång.

Det var även första gången för oss båda att få njuta av en kleiner münsterländer på fältet och vi var imponerad av denna livliga lilla tik som dessutom skallade på harlöpor, rastypiskt och ett måste för prov i Tyskland tydligen. Helgen bjöd dessutom på en del, för oss andra, roliga incidenter men kanske inte fullt så roliga för den som förde hunden. Till exempel fick vi en förmiddag se en Vorsteh dra iväg efter en hare och när hon sedan nådde horisonten korsade Münstern harlöpan och försvann sedan vilt skallande efter hare och tik. Under denna helg fick vi faktiskt också vara med om att utbilda en helt ”grön” fågelhund till, i det närmaste, färdig hund. Det var helt fantastiskt att se denna blandras, som såg ut ungefär som en korthårig engelsk setter och som inte alls visste vad fältet framför honom hade att erbjuda till en början. Han sprang runt sin matte som på en vanlig promenad men snabbt visade han matte att han kunde gå stort. Väldigt stort. Matte som inte ens hade visselpipa kunde snabbt ge upp sina försök att kalla in honom eftersom han var långt utanför hörhåll större delen av tiden. Efter några fågelsituationer under eftermiddagen och sedan en natts vila kunde han på påskafton visa upp ett stort och jämt sök med stånd för en fasan mitt ute på fältet. Medan vi andra i gruppen höll andan stod han stramt och inväntade föraren, sedan reste han friskt! Visserligen gick han efter men vilken utveckling för denna unga hane! Och eftergångar är väl vad vi andra brukar kalla jaktlust eller hur?

På påskdagen började sedan nästa fältträning men denna var fylld med 13 weimaraner från början så vi deltog inte själva med hundar, vilket vi var lite glada över eftersom regnet bokstavligt talat bara öste ner. Det är vid sådana tillfällen man inser vilken otrolig tur vi hade med vädret de föregående helgerna, men då var man för upptagen med att föra hund för att ens hinna notera solen! Dock kunde vi inte låta bli att på måndagen åka till Stefan för att titta på weimaranergruppen. Man lär sig alltid något av att titta på andra hundar plus att det givetvis är otrligt intressant att se likheter och skillnader inom rasen. Eftersom vädret inte var det allra bästa så stannade vi bara någon timme på måndagen, istället körde vi hem till Linn och Jonas i Yngsjö för en hel del hundsnack och trevlig gemenskap.

Kort sagt kan man konstatera att både Stefan och vi under dessa sex dagar fått se en hel del Weimaraner, naturligtvis med skiftande förutsättningar och egenskaper, men om vi kan fortsätta visa att våra Weimaraner kan vara fenomenala jakthundar öppnar det förhoppningsvis fler dörrar till mer sådan här bra träning runt om i Sverige. Det finns många ställen att träna på, men det är inte alltid så lätt att få platser. Kunniga och pedagogiska instruktörer med intresse behövs alltid, så tack Stefan för all din tid och underbara kommentarer och tips under vårens fälttträningar!

Galleri kommer inom kort!

Text: Camilla Liljekow med Patron & Kaiser / Caroline ”Linn” Bondesson med Sigge & Jaeger

Annika och Ronny skulle nu då i Jägareförbundets regi göra ett tappert försök att utbilda ett gäng Jakthundsinstruktörer av vår spretiga lilla skara. Ett arbete som vi såhär i efterhand alla nog är rörande eniga om att de har utfört otroligt bra!

Kursen inleddes redan på fredag eftermiddag med samling där Lars Bengtsson och Henrik Barnekow från Jägareförbundet Skåne önskade oss alla lycka till med kursen, samtidigt som de passade på att presentera sig själv. Sedan var det dags för våra mentorer att presentera sig och kort berätta lite om deras tankar om kursen. Vi var 13 förväntansfulla deltagare som sedan fick chans att berätta lite om oss själva och vår hundbakgrund. Det var dessutom intressant att så många olika raser var representerade, alla deltagare hade nämligen med sina egna hundar eftersom de skulle användas som försökskaniner i vår utbildning. Att även vi själva skulle vara försökskaniner till varandra var vi lyckligt (?) ovetande om just under samlingen! Men man kan konstatera att vi trots olika raser hade en sak gemensamt och det är vårt brinnande intresse för arbete med hundar och deras förare! Vi hade allt från Rhodesian Ridgeback till Vorsteh och Jämthundar, men som våra mentorer påpekade så är de alla hundar och så länge vi har samma målbild hur det färdiga momentet skall se ut så spelar det ingen roll om det är jakthund eller någon annan ras. Men som någon påpekade så är det samtidigt viktigt att ta sig en funderare över vad hunden är avlad på och vilka egenskaper som är mest framträdande hos just den rasen man arbetar med.

Efter samlingen var det dags att ta sig ut på gräsmattan utanför lektionssalen som under helgen skulle få fungera som vår träningsplan. Annika och Ronny ville ta en titt på oss och hur vi arbetade med våra egna hundar. Jonas körde med vår egen Sigge och jag själv med Jaeger som precis flyttat hem till oss. Efter en liten stunds allmän förvirring när alla skulle hämta sina hundar och diverse tillbehör samlades vi på planen. För vår egen del kändes det lite konstigt att bli utsatt på en plan med order om att träna på ”som vanligt”, vi insåg snabbt att vi totalt har glömt bort vad man gör på en appellplan med en kopplad hund! När vi tränar är det oftast på ett fält med bössan som enda tillbehör eller kanske i skogen med en spårsele eller möjligtvis i undantagsfall på en gräsmatta, men då med en bunke dummies som accessoarer. Eftersom vi kände att bösssa inte riktigt passade in på campingplatsen släpade vi istället med oss våra hundar några dummies. När Annika sedan kom fram för att höra hur vi brukar träna så fick jag ju erkänna att ja, vi tränar sällan på det här viset. Men som den kloka och uppmuntrande instruktör hon är tyckte hon att det ju givetvis inte var något problem. Så därför körde vi lite dirigeringsövningar med våra grå, medan de andra körde andra övningar i olika former. Att vi kastade med våra dummies kanske inte var någon nackdel heller vid närmare eftertanke eftersom det gav tillfälle för andra att träna inkallning och liknande med lite störningar. Eller som en av våra kursare uttryckte det: ”träna med dummisar farande i luften”, men jag tror att hon tyckte det var lite bra ändå faktiskt.

Efter träningen var det dags för vår första gemensamma middag i matsalen, det var en rätt tyst skara som slog sig ner vid borden. Men just stunderna i matsalen tror jag kan man använda som måttstock vad gäller stämningen på kursen faktiskt. Första middagen genomfördes under hyfsat städade former och ljudnivån var vad som brukar räknas som normalt, skulle jag tro. Hoppar man sedan fram i tiden, låt säga frukosten på söndag morgon, så var det inte ens i närheten. Man skulle krasst sett kunna tro att det var en annan grupp. För stämningen på söndagsmorgonen var otroligt uppsluppen och det gick knappt att höra vad man själv sa för alla glada skratt och stim och stoj vid alla bord! Helt obetalbart! Jag själv som har erfarenhet av skolmatsalar skulle nog vilja säga att stimmet motsvarade en 7:e klass på utflykt! Helt underbart!

Över huvud taget så måste man säga att vi hade en otroligt bra stämning i gruppen och fick en härlig gemenskap väldigt fort, vilket gjorde att vi snabbt kunde ha diskussioner med väldigt högt i tak. Något som väl egentligen är en förutsättning för att en diskussion skall bli riktigt givande för alla parter! Under fredagskvällen stod sedan Instruktörsrollen i fokus, vad man bör tänka på i mötet med både hundar och förare som vi sedan kommer att instruera på våra kurser i framtiden. Det handlar väldigt mycket om att ha en ödmjuk inställning till sin egen kunskap och samtidigt respektera sina kursdeltagare. De flesta som tränar hund har ju sina egna tankar om hur de tycker att det fungerar bäst och en del av arbetet som instruktör ligger i att få dem att tänka till själva och att försöka tänka efter hur de själva agerar. Det är så lätt att bara trampa på i samma gamla spår utan att egentligen reflektera varför man gör på det ena eller det andra sättet. En devis som kanske fler människor skulle tänka på även i andra sammanhang, kan man ju tycka.

Varje kväll hade vi förutom föreläsningar fram till åtta, även ett grupparbete som skulle redovisas följande morgon. Det första temat handlade om att vi skulle tänka igenom hur man leder en grupp praktiskt, vi skulle tänka ut ett moment som vi själva tyckte skulle ingå i en grundkurs och sedan lära ut det till någon av de andra grupperna. Det visade sig att vi inte är så originella som vi tror och följande morgon valde tre av fyra grupper att lära ut ”sitt kvar” till de andra i gruppen – till allas förtjusning! Men våra lärare påpekade att det inte var just själva momentet som var det viktiga utan hur det skulle komma att läras ut… Nu kan man ju anta att det skulle vara en okomplicerad uppgift att rada upp några blivande jakthundsinstruktörer och tala om för dem hur de skall göra. Men icke! Jag tror att de flesta av oss var väldigt säkra på hur vi själva gör när vi lär in momentet på våra egna hundar, men att stå framför en grupp som skall föreställa nybörjare och på ett tydligt och pedagogiskt sätt få dem att göra samma sak visade sig inte vara så lätt som man skulle kunna tro. Att tänka: ”men det är ju för sjutton bara att titta på mig och sen göra som jag gör”, visade sig inte riktigt vara melodin! Annika och Ronny förklarade också vikten av att ta en detalj i taget och inte göra som undertecknad gjorde, nämligen att klämma in all fakta i en (minst) fem minuter lång utläggning och sedan kräva att deltagarna skall komma ihåg det. Hade undertecknad stannat upp en halv sekund och tänkt efter så hade jag nog insett att det enda mina ”elever” ville, var att få börja köra momentet själva! En viktig detalj som jag absolut känner att man skall ta med sig ut i vår blivande instruktörskarriär. Jag tror att de flesta av oss fick både en och två ”aha-upplevelser” denna morgon. Vid jakt tänker vi väl för det mesta på saker som sol och vind, men vem hade tänkt på att det som kursdeltagare kanske inte är så värst roligt att stå med solen i ansiktet och samtidigt genom att kisa försöka se vad instruktören försöker förevisa… Eller hur mycket vinden egentligen spelar in när det gäller hörbarhet i samma situation!

I början när Ronny och Annika presenterade vårt schema så hade vi alla lite roligt åt alla pauser som var inlagda. Det kändes lite som att äta var en av de viktigaste punkterna på programmet, det var frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika, middag och kvällsfika. Några påpekade att de aldrig hade ätit så mycket som de gjorde under vår kurs medan andra lite skämtsamt föreslog att vi skulle lägg in även tidiga förmiddagsfikat och eventuellt även sena eftermiddagsfikan! Själva tillhörde vi nog den förra gruppen men samtidigt insåg vi nog alla rätt snabbt vikten av de här pauserna. Eftersom helgen har varit så oerhört intensiv behövdes verkligen alla de här pauserna. Vi fick så mycket information, både direkt presenterade för oss av våra lärare men mycket tid gick även åt till att låta oss själva reflektera över vår egen åsikt, för att inte tala om alla dessa livliga diskussioner som ständigt tog fart! Ibland såg man hur Annika eller Ronny fick något vilt i blicken när de insåg att diskussionen än en gång tagit en ny vändning och att vi återigen kommit in på ett intressant sidospår. Det var nog inte så lätt för dem alla gånger att försöka styra oss tillbaka till huvudämnet innan det var dags för fika igen!

Lördagen blev oerhört intensiv för oss alla och jag är helt övertygad om att när vi väl bokstavligt talat ramlade i säng senare på kvällen så hade vi kunnat sova, och dessutom riktigt gott, i princip var som helst! Frukosten serverades redan klockan sju nere i huvudbyggnaden och sedan drog dagen igång i ett rasande tempo. Till skillnad från fredagen där vi själva hade fått mycket tid att reflektera över och använda våra personliga kunskaper, serverades under lördagen en hel rad verkligt handfasta tips på hur man hjälper ekipage att få ett bra lugnt och harmoniskt förhållande. Något som är grunden för att ett ekipage skall lyckas bra oavsett vilket mål man strävar efter. Efter föreläsningen och givetvis den obligatoriska fikan var det så dags för oss att få använda oss av våra nya kunskaper. Dels fick vi tid för att praktisera det på våra egna hundar, men även på varandras medan våra lärare gick runt i grupperna för att komma med råd och tips. Precis som under förmiddagen var det många som fick oss ytterligare en dos av aha-upplevelser. Känslan man får när man ser hur en förare med oerhört små medel och utan några stora åthävor kan få en hund att uppleva total trygghet med sin förare, är totalt obetalbar! Metoderna som Annika och Ronny lärde ut är en fast och bestämd hand men samtidigt lugn som ger trygghet för hunden. Självklart skall man korrigera hunden när den gör fel och det skall man göra så pass att man verkligen får en reaktion hos hunden. Därför är det så oerhört viktigt att föraren är snabb både med korrigeringen och med berömmet, som dessutom skall vara av det lugnare slaget så att man inte stressar upp hunden i onödan. Vi fick även lära oss fyra lätta steg till samförstånd vilket bland annat innebar några riktigt bra övningar för att få hunden att följa sin förare utan att dra i kopplet, något som man ser alldeles för ofta i olika sammanhang. Vi gjorde också en del praktiska övningar i att lära hunden att koppla av i olika sammanhang och att lära hunden lita på sin förare likväl som att föraren måste lita på sin hund. Där talade Annika och Ronny mycket om att låta hunden ta sitt eget ansvar, något som verkligen var tänkvärt och användbart i en rad olika situationer. Men det vi i huvudsak arbetade med var tydlighet och vikten av att vara konsekvent!

För vår egen del var det oerhört skönt att se hur Jaeger som är en mycket bestämd dam, plötsligt insåg att hon inte behövde hålla koll på omgivningen utan istället med en djup suck la sig på sidan och sov djupt! Tänk så många hundar som skulle få ett så orthört mycket bättre liv om de lärde sig lita på sin förare och på så sätt kunna släppa den här pressen som många bär på att det är deras uppgift att hålla koll på omgivningen…

Vi kom naturligt sedan in på ämnet motivation och stress, vad är egentligen stress och finns det exempelvis tillfällen då det faktiskt kan vara positivt? Annika delade med sig av sina erfarenheter hon skaffat sig genom att utbilda ledarhundar till synskadade, där det är så oerhört viktigt att hunden känner rätt motivation. För vad händer om en ledarhund hellre går ett steg åt höger för att slicka i sig en glass som någon tappat än leder sin förare förbi ett hinder? Dessutom får man inte glömma hur viktigt det är för våra hundar att faktiskt ha ett arbete! Det behöver inte vara som ledarhund, man behöver inte gå längre än till våra jakthundar som ju faktiskt har ett arbete som ger dem livskvalité och tillfredställelse att arbeta tillsammans med sin förare. Och en lycklig hund är ju som bekant en lydig hund, en väl inarbetad och lite uttjatad kommentar men ständigt aktuell!

Under dagen hann vi också med, alla fikapauser till trots, att diskutera så kallade ”hundriktiga signaler” som ju är en så viktig del av det här med att föra hund. Varför det är så viktigt både att lära sig läsa hundens signaler men också att lära sig hur man ger hunden rätt signaler så att den förstår vad vi menar. Det är så oerhört lätt att smälla iväg en harang eller det alltför välkända kommandot ”sitt-sitt-sitt-sitt-sitt-sitt-siiiiiittt-men siiittt dååå”.

Ja, det har varit oerhört lärorikt och vi ser med spänning fram emot att ta oss an vår första grupp i Jägareförbundets regi så småningom!

Fler bilder och galleri kommer inom kort!