På en av stationerna kan man genomföra Jägareförbundets apporteringstest, som inom vissa rasklubbar räknas som meriterande, för de som inte klarar testet finns alltid instruktörer på plats som kan erbjuda lite tips och råd. På det hela taget brukar det vara en riktigt trevlig dag, även om jag måste tillstå att tillgängligheten på arrangemanget kanske inte är det bästa och något som vi absolut måste ta upp inom förbundet.

Som vanligt höll vi i apporteringsstationen, eller ja, Jonas höll i den och till sin hjälp hade han Cay Nilsson som många kanske känner igen från vorstehsammanhang. Molly och jag hjälpte en av förbundets absoluta veteraner, Lasse Bengtsson med att bjuda besökarna på jägarkaffe. Som tur var kom Mollys kompis Edwin på besök också så att hon kunde brottas lite med honom, stackaren han fick utstå en hel del från sin buffliga kompis Molly…

Som vanligt var det superkul att träffa kursare, gamla som nya, som hade tagit sig tid för en liten utflykt den här söndagen och grattis till er som genomförde apporteringstestet med flaggan i topp!

Boka redan nu söndagen den 13 maj 2012 för Jakthundens dag!

12►

Under våren 2010 var det dags för utbildning inom ämnet apportering med Anders Carlsson och Mirjam Axner som visade oss hur tänket är inom ”retrieverbranschen”,  så att säga. De båda driver tillsammans kennel under namnet Carmals och har båda tävlat framgångsrikt med sina hundar. Bland land annat står ett otal jaktchampions och två SM-vinnare på meritlistan. Anders är dessutom jaktprovsdomare och det kändes verkligen att det var två riktigt duktiga hundmänniskor som Jägareförbundet bjöd oss på! Till sin hjälp hade de även Bosse och Eva Ferm från Bromölla, som också har arbetat med retriever i många år och även Bosse är jaktprovsdomare.

Våra ciceroner bjöd på en massa matnyttiga och handfasta tips om hur de tänker kring inlärning av apporteringens ädla kost. Dessutom givetvis även fortsättningen med linjetag, mer avancerade dirigeringar och framförallt stadga. Det sistnämnda inte minst viktigt för oss som inte bara går prov med våra hundar utan även jagar över dem.

Naturligtvis kändes det lite extra roligt att vi, som inte i någon egentlig mening har arbetat med retrievrar, har samma tänk kring det här som dessa inbitna retrievermänniskor! Att busjaga över vår gamle golden Zero kan väl knappast räknas som någon retrievermerit, om man skall vara ärlig… När vi har lärt in dirigering på våra Weimaraner och Strävhågiga Vorsteh har vi ju bara kört lite på känn sådär, efter lite lösa tips från folk med retriever, men att nu få en kvittens på att det var rätt kändes verkligen lite extra kul! När väl apporteringen sitter som den skall finns det ju nästan ingen hejd på hur mycket roliga övningar man kan göra med sin hund.

Det hela avrundades med lite tips på praktiska övningar att använda framöver på våra apporteringskurser. Jag måste säga att det var en oerhört givande dag och men jag misstänker, och hoppas, att det inte är sista gången som familjen Paulsson går kurs för Anders och Mirjam! För visst är det sant att den dagen man tror att man är fullärd då skall man lägga av!

123►

När det var föreläsningar passade jag, Jonas, på att smyga runt området med kameran i högsta hugg och det är inte utan att man blir imponerad över hur mycket det finns att se. Det torde finnas något för alla intressen. Allt från trofébedömningar i JF’s monter till roligare hagelskytte mässområdets skjutgata. Jag tror dessutom det fanns tillräckligt med prylar för att tillfredsställa den mest inbitna prylgalnings alla drömmar.

Det bästa av allt är såklart att det är en dag kvar. Missa nu inte chansen att besöka mässan och titta gärna förbi vår monter och berätta vad du tycker om vår nya hemsida. Under tiden bjuder jag på lite bilder nedan.

Så lägger vi ytterligare ett års Bosjöklostermässa till handlingarna. Visst är det mycket som upprepar sig för den trogna besökaren men det finns ändå alltid några guldkorn att hitta för den som tar sig runt hela mässområdet. Eftersom jag stod större delen av tiden i Jägareförbundets monter så begränsades mina möjligheter att ta del av allt som erbjöds, men en snabb runda som avslutades på skyttegatan hann jag med. Visst är det fantastiskt att se alla dessa människor som delar samma intressen. Man upphör aldrig att förvånas när man gått 50m och hälsat på minst 10 personer som man känner. Alla verkar vara på plats. Nåväl efter att ha handlat lite brända mandlar och kikat som hastigast på årets produktnyheter i de montrar jag råkade passera så slutade jag på skyttegatan.

Jag hälsade på kollegorna på de skyttestationer som Jägareförbundet anordnade. En station med roligare jaktskytte och en vi kallar gångskytte. Jag måste erkänna att jag tänkte, ”jo jo en lerduvekastare i en gräsbacke hur roligt kan det bli på en skala?”. Men efter att ha provskjutit en runda måste jag erkänna att det var riktigt roligt. Små förflyttningar i höjd och sidled gjorde att variationen på duvorna blev stor. Skyttet var inte på topp men jag lät mig inte nedslås utan traskade vidare till gångskyttet. Jag provade en runda och nu började skyttet lossna och jag tänkte, jajjemensan nu ska ”gubbarna” få se. Helt fräckt utmanade jag nestor Lars Bengtsson och tänkte nu ska vi se vad de här veteranerna går för. Först efter att ha hört Lars berätta att, jodå Perazzi hade han ju också hemma och sköt ekorrar med, så valde vi ut vapen som vi trodde skulle passa.

Det visade ju sig att det finns en anledning till att man ska träna lite skytte då och då. Det var ingen vidare god idé att utmana rutinerade jägare och skyttar med årets två enda serier i kroppen. Lars visade var skåpet skulle stå och vice ordförande Uno Strand visade upp lite vackert skytte medan jag fick chansen att knäppa några bilder. Jag bjuder er därför på några bilder i galleriet nedan från min lilla utflykt till skyttegatan och får väl kanske inse att jag nog behöver en sväng eller två till skjutbanan innan jag ger mig ut på höstens jakter. Passa på du också och besök våra skjutbanor. Vem vet när du träffar på en av våra veteraner som behöver få sig en utmaning.

På återseende nästa år och då hoppas jag att ni alla besöker stationerna på skyttegatan. Varför inte dra med hela jaktlaget och ha en liten femkamp? Jag tror att man kan roa sig en hel jaktsäsong med titeln ”Bosjöklosters skyttekung”.

123►

Under 2008 och 2009 genomförde Kristianstad-Bromölla Jaktvårdskrets ett antal kurser för jakthundar och deras förare. Nu följer kretsen upp de populära kurserna med ytterligare satsningar och gensvaret har varit enormt.

Jägareförbundet skriver på sin hemsida att omkring 150 000 av landets 700 000 hundar används vid jakt och att de mest populära jaktformerna bygger på att vi har tillång till tränade jakthundar. Dessutom används hundar vid alla former av eftersök på djur som skadats i trafiken eller vid jakt. God jaktetik kräver, som vi alla vet, närvaro av tränade jakthundar och mot den bakgrunden är det självklart att Jägareförbundet Skåne arbetar för att antalet väldresserade jakthundar ständigt ökar i antal.

Jägareförbundets hundprojekt omfattar en rad punkter som alla strävar mot samma mål – fler lydiga jakthundar.

Som ett led i projektet har Jägareförbundet Skåne utbildade instruktörer som håller kurser på lite olika platser i Skåne både i lydnad och eftersök. Några av dessa kurser hålls i östra delen av Skåne där ett 40-tal ekipage har förkovrat sig under hösten och våren inom bland annat grundlydnad och viltspår. ”Intresset är oerhört stort” säger Jonas Paulsson som är en av instruktörerna i och tillika sekreterare i kretsen. ”Vi har tyvärr tvingats säga nej till några ekipage och det känns ju aldrig kul när folk har ambitioner för sig och sina hundar! Tanken är att Jägareförbundet skall hjälpa dem att få lydigare jakthundar och det är självklart vår målsättning att alla som vill skall få tillfälle att gå kurs. ”

Grundlydnadskursen lägger i första hand fokus på samarbetet mellan hund och förare med avstamp i den filosofi som förbundet arbetat fram tillsammans med hundprofilen Barbro Börjesson. Teori och praktik i ljuv förening under åtta träffar ger hundar och förare en bra grund att stå på inför kommande jakter. ”En del av deltagarna blir lite förvånade när vi blandar in apportering som ett moment i kursen. De tycker kanske inte själva att det har en apportör i traditionell bemärkelse, men just apportering är faktiskt en väldigt bra övning för de flesta ekipage.” fortsätter Jonas. ”Det är en form av aktivering för både hund och förare som ger både kontakt, samarbete och bygger ledarskap men framförallt kräver det inte mycket av varken mark eller utrustning.”

Teori blandas alltså med praktik och mycket fokus läggs på tankar kring ledarskap, lagstiftning och signaler hos både hundar och människor. Under vårens viltspårkurs har teorin även inneburit besök av till exempel viltspårdomare och representanter från Jägareförbundet Skånes styrelse. ”Det är viktigt att våra kursdeltagare känner att det aldrig är långt till beslutsfattarna inom förbundet, vi är trots allt en förening- om än en stor sådan!” säger Jonas med ett leende.

Inom kort avslutas viltspårkursen med prov för auktoriserade domare och förhoppningsvis resulterar det i ytterligare tretton godkända eftersöksekipage!

Temat för denna utbildning var fördjupning i problemhundar och eftersom förbundets hundverksamhet har sin utgångspunkt i ”de fyra lätta stegen”, som Barbro Börjesson lagt grunden för, började kursen med en grundlig repetition av dessa. För de som inte är bekant med dessa steg kan man i korta ordalag beskriva dem som redskap för att bygga en god relation mellan hund och förare, byggd på ömsesidig respekt och trygghet bland annat med hjälp av tydlighet. Ett förhållningssätt som känns väldigt inspirerande att förmedla till ekipage som väljer att gå kurs i Jägareförbundets regi! Men för att kunna förmedla kunskapen vidare till våra elever måste vi som instruktörer känna oss bekväma och väl insatta i det här förhållningssättet och därför fick vi träna dels på våra egna hundar men också på varandra. Vi blev därför indelade i tre grupper där vi fick öva på varandra och sedan en stund för reflektion över det som hade hänt under träningspasset, innan alla grupperna sammanstrålade för gemensam analys. Den goda stämningen vi snabbt fick till mellan oss i grupperna gjorde att alla kände sig trygga och diskussionerna kunde därför ha högt i tak och de glada skratten klingade ständigt över nejden.

Vi fick bland annat en fantastisk presentation av hur en instruktör INTE skall bete sig när en av grupperna hade Henrik som dålig instruktör. På stela ben vandrade han omkring och fräste åt oss ekipage att vi var totalt värdelösa och allt vi gjorde var bara fel, fel och mer fel. Med sig hade han sin gordonsetter och när någon frågade om hunden så fräste han snabbt att ”Vi väl för tusan ser att det är en korsning mellan hamiltonstövare och setter – det ser man ju för sjutton på färgen!”. Två vita små framtassar skulle alltså lett oss fram till den slutsatsen… Något som framkallade en hel del glada skratt kan jag berätta!

Det blev långa dagar för oss elever eftersom kvällarna användes till grupparbeten med olika teman. Även om ämnet i sig kanske inte krävde så mycket tid, var det så otroligt inspirerande att utbyta erfarenheter med de andra instruktörerna att grupparbetet sällan var klart innan tio på kvällen! Sedan var det givetvis samkväm med alla i vandrarhemmets samlingsrum till långt ut på nätterna och den goda stämingen följde givetvis även med oss här vilket gjorde att vi ibland skrattade så att tårarna rann. Vi lyckades även lura med oss våra instruktörer någon kväll bland annat till vår grillkväll på nationaldagen, där vi festade loss på grillad kyckling med färskpotatis! Otroligt gott efter en lång dags träning!

På kursens tredje dag kom sedan två problemhundsekipage för att få hjälp av grupperna med sina problem. Det märktes att våra lärare var aningen nervösa inför vårt möte med dessa ekipage, men det vändes snabbt när de nöjda kunde konstatera att ekipagen hade känt sig otroligt väl omhändertagna. Dessutom märkte de att vi utnyttjade våra verktyg på ett bra sätt för att hjälpa ekipagen till rätta med sina problem.

Men känslan man får i hjärtat när man ser att ekipagen plötsligt klarar att göra det som i deras ögon tidigare varit totalt omöjligt, ja den är nästan obeskrivbar! Hos det ena ekipaget var det totalt otänkbart att hunden skulle kunna vara lös eftersom den i sina hemtrakter var känd som en notorisk rymmare och tillika kojagare. Efter två dagars övningar tog matte och hund en promenad tillsammans i en närbelägen kohage och hunden var givetvis lös! Det andra ekipaget gällde en hund som inte hade ro att sitta stilla i något läge och som dessutom var hysteriskt rädd för cyklar vilket ju givetvis försvårade motioneringen av honom. Det låter ju löjligt enkelt när man säger att vi arbetade med lite kontakt- och ledarskapsövningar i två dagar och sedan cyklade matte hem med en glad hund… Nåväl, riktigt så var det inte men hon cyklade i vilket fall omkring på grusvägarna där vi var och bredvid sig hade hon en glad hund som verkligen utstrålade harmoni!

Under kursen fick vi också en föreläsning om hundars mentalitet som fungerade som inspiration för oss alla men också som förberedelse för de som är intresserade av att gå även nästa steg i utbildningen.

12345►

Anders och Peter hade två grupper som de arbetade med, en grupp valpar och en med lite äldre hundar. Vårt späckade schema gjorde att vi bara kunde titta på valpgruppens träning, men det var å andra sidan lite extra spännande eftersom vi hade lyckats locka dit alla från Sigges senaste kull. För vårt eget höga nöjes skull hade vi dessutom skrämt upp dem rejält i god tid om hur sträng Anders är, vilka höga krav han ställer och hur himla arg han kan både låta och se ut… Alla valpköparna fick med ett litet ”startkit” i form av Anders häfte och den första filmen när de hämtade valparna, för att de kunde börja studera på en gång. Det gjorde att vi fick en hel del telefonsamtal och redan efter två veckor ringde en bekymrad valpköpare och undrade vad han skulle göra när inte inkallning fungerade 100%. Det var där någonstans vi insåg att vi kanske hade pushat dem aningen för hårt… Men å andra sidan så betalade det sig eftersom vi fick se en förvånad Anders ta av sig kepsen och klia sig i huvudet medan han konstaterade att SÅ lydiga små valpar hade han inte räknat med! Men vaddå, han får väl skylla sig själv när han är så dum att han skriver så bra häften och gör tokbra filmer!

Fast det måste nog sägas att det var helt fantastiskt att se valpar på fem månader gå lösa bredvid sin husse eller matte. De skötte sin uppgift med bravur trots att en ful gubbe kravlade omkring i gräset och gjorde allt för att valparna skulle släppa sin uppgift! Ja Peter får ursäkta men nu pratar vi ur valparnas perspektiv här alltså…

Anders höll också ett väldigt bra föredrag under torsdagskvällen, där han förklarade hur han tänker runt detta med hundträning. Eller som han säger: hur han tränar sina hundar. Sen får vi andra liksom hänga med på det tåget om vi vill – och det vill vi ju! När man sitter och lyssnar på Anders metoder så känns det väldigt logiskt, han trycker mycket på tydlighet, tajming och hur viktigt det är att vara konsekvent för att få ut maximalt av träningen. När han talade om hur man bäst korrigerar en hund som gör fel, tog han till allas förtjusning fram världens fulaste leksakshund av stövarmodell iförd tröja (förlåt Anders men den är ju inte jättesnygg). Men med den kunde han faktiskt på ett väldigt pedagogiskt sätt visa hur han ville att hunden skulle se ut för att föraren skall veta att hunden verkligen tagit åt sig. Själv måste jag nog erkänna att jag hade lite svårt att hålla koncentrationen just där och då eftersom det såg rätt kul ut. Ni vet Anders är inte världens minsta man direkt och dessutom en man med pondus. Att se honom stå framåtlutad över en liten tyghund och ömsom skälla och ömsom berömma den var en liten aning mer än jag klarade av faktiskt. När han sedan dessutom med ett brett leende tar upp tyghunden, greppar den lille tygsvansen och hysteriskt vippar den fram och tillbaka för att visa exakt hur glad han vill att hunden skall vara när vi berömmer den, ja då fick jag verkligen en smärre fnissattack… Men han har ju rätt och tänk att ha så mycket distans till sig själv att man glatt ställer sig framför ett gäng och leker med sin tyghund, allt för att få fram sitt budskap. Kanske en och annan instruktör som tar sig själv på extremt (för?) stort allvar borde ta sig en funderare på vilken pedagogik som når fram till folk och vilken som inte gör det…

Han gick också in på det här med hårda respektive mjuka hundar och hur en mjuk hund med mycket jaktlust kan vara hård i just jaktsituationerna, otroligt intressant och väldigt tänkvärt.

I vilket fall måste det sägas att det som vanligt var otroligt lärorikt och trevligt att se Anders i aktion både i föreläsningssalen och ute på planen. Det tackar vi för att vi fick möjlighet till och så ser vi fram emot nästa tillfälle!

1234►

Hursomhelst har vi haft en fantastisk pingsthelg på Bergslagsgården och det är nästan lite svårt att smälta alla intryck såhär dagarna efter. Vi har träffat så många trevliga hundar och glada förare under helgen, men nästa gång skall vi ha med oss en burk med sprayfärg så att vi kan numrera hundarna tänkte vi. För att få riktigt bra kvalité på träningen så är det en fördel att man kommer ihåg vad alla heter och dessutom kommer ihåg vad som hände på träningen gången innan … Vi försökte verkligen att anstränga oss för att memorera vad alla hussar och mattar hette, det var egentligen inte så himla svårt. Däremot kunde vi konstatera att efter några dagars intensiv träning med lite olika grupper och väldigt många gråa hundar började det bli lite jobbigt. Dessutom försvårade vi det för oss själva genom att envisas med att se till ha hundar utan halsband! Kanske inte sådär jättebra ur analyssynpunkt om man säger så, då hade det varit himla praktiskt om alla dessa gråa hundar hade en stor röd numrering på ryggen. Så kunde man liksom lite lättare komma ihåg exakt hur många gånger nummer 14 dissade sin matte eller exakt hur duktig nummer 23 var på inkallning… Ja ni förstår principen tror jag.

Lägret inleddes redan på torsdagskvällen med ett jättebra föredrag av Anders Landin, som väl knappast längre behöver någon presentation i weimaranerkretsar. Han höll en riktigt bra föreläsning om hur han ser på träning och eftersom han är vår husgud här hemma så satt vi givetvis i givakt genom hela föreläsningen. Mer om det finns att läsa i artikeln om Landin, som publiceras imorgon…

Vårt första pass hade vi redan på fredag morgon och vi började med en liten introduktion av oss själva och sedan fick alla presentera sig, sin hund, var ekipaget tycker att de står i sin träning och vad de har för målsättning. Det blir ju lite intensivt med en sådan här helg och skall vi få något resultat ut av det så är det en fördel om inte deltagarna tänker så mycket på vad de andra tycker och det brukar bli lite mindre av den varan om man kan känna sig lite trygg i gruppen… Dessutom underlättar det för mig för då kan jag få tappa tålamodet fortare!

När vi sedan väl körde igång blev vi faktiskt förvånade över hur duktiga alla var och när vi satt i bilen på väg hem diskuterade vi igenom ekipagen som vi har haft. Vi kom fram till att vi hade minst en riktigt, och då menar jag riktigt bra sak att säga om alla förares arbete och det kanske inte låter så mycket men de som har tränat för oss vet hur höga krav vi faktiskt ställer på våra kurser. Utvecklingen varierade givetvis men generellt sett kan man säga att de flesta verkligen gjorde kometkarriärer – minst sagt.

Vi fick inför kursen ett försiktigt ett önskemål om att inte ha alltför många lösa hundar under passen. Eftersom vi är extremt lyhörda till vår natur inledde vi givetvis alla pass med linförighet. Tre minuter körde vi. Jag kan lova att det känns som en evighet när man är lagd som jag. Jonas är lite coolare så han hade säkert klarat av några minuter till. Allvarligt talat, att bogseras runt av sin hund behöver man inte komma till våra träningar för att göra – det funkar ju precis lika bra hemma på gräsmattan om man nu har en läggning åt bogseringshållet alltså. Men vad underbart det var att se utväxlingen på ekipagen från den stund vi bad dem stoppa undan sina koppel! Det var så kanonkul att se förarna göra klart för hundarna att det var hundarnas uppgift att hålla sig i närheten trots alla retningar vi utsatte dem för. För att inte tala om vilken glädje det är när man ser föraren vara tydlig och distinkt med sin hund så att hunden, som i de flesta fall faktiskt vill göra rätt, äntligen förstår vad det var föraren ville!

Det är alltid svårt att lägga upp träningen när man vet att vi bara skall ha ekipagen under några dagar så därför valde vi att inrikta oss rätt mycket på stadga, ledarskap och vissa specifika moment lite beroende på gruppens sammansättning. Stadga är ju ett lite luddigt begrepp kan jag nog tycka men det låter ju så väldigt mycket bättre än när man säger ”hunden skall fantamig göra vad jag säger när jag vet att den kan det” – eller? Egentligen hänger det ju ihop med ledarskap om man tänker efter lite…

Det ”specialmoment” vi hann gå in på under helgen var väl egentligen mest apportering och lite hur man kan gå vidare mot det. Det var så kul att höra att så många deltagare på lägret hade som målsättning att kunna starta på prov framöver och vi hoppas verkligen få träffa dem under hösten ute på proven! Hur det än är så är det där vi ser kvalitén på rasen för det är ju lite svårt att föra statistik över de som ”bara” använder sina hundar till jakt. Vi har jagat med både en och två som tycker att prov är löjligt. De fnyser föraktfullt att deras hundar är minst lika väldrillade som de mesiga provhundarna och sen håller man på att bli skogstokig på deras jävla [ursäkta språket] knallapportörer… Men vi skall kanske inte säga för mycket för visst har våra egna hundar också drabbats av knallapporteringssjukan lite emellanåt!

I de grupper där vi introducerade vårt tänkt kring det här med apportering tog vi ut vår Sigge för att visa, det blir så väldigt mycket enklare om man slipper leka levande charader liksom. Sigge är lite kul just därför att han har varit uppvisningskanin så många gånger att det börjar kännas löjligt. Ni vet, vi tar ut honom för att visa gripandet och först är han jätteduktig, men sedan ser man plötsligt hur hans gula ormögon får något pillemariskt i sig och så rätt som det är när man står där och viftar med en dummy ovanför huvudet så säger det SMACK och så snor han den mitt framför näsan på en. Sen sätter han sig ner alternativt tar ett varv runt åskådarna för att visa upp stöldgodset och ingen kan missta sig på exakt hur nöjd han är över sitt tilltag. De flesta brukar ju dessutom tycka att han är rätt kul när han gör sådär och under glada tillrop och klappar spankulerar han sedan nöjt omkring bland publiken och slänger några trotsiga ögonkast åt mig. Men vad sjutton, han är vår go’a jaktkompis så vad spelar det för roll om han vill showa lite? Jag vet ju att när vi sedan vill visa lite dirigering så gör han det för det allra mesta klockrent – därför att han vet att vi gärna vill det. Han förstår ju kanske inte riktigt att det är för att vi vill försöka ge våra kursare en målbild, men det spelar ju mindre roll.

Sigge är också ett bra exempel på hur vi tänker generellt med förhållandet mellan hund och förare. Det kan ju vara lite svårt att förklara och ibland känns det som vi bara står och tjatar hål i huvudet på våra deltagare, då är det bra att ta ut honom för att visa. Han är väldigt lydig och det är så vi vill ha våra hundar, men samtidigt vill vi ha glada hundar som villigt gör det vi kräver. Vi försökte förklara för ekipagen att en smart genväg faktiskt är att vara extremt tydlig med sin hund, inga hundar mår bra av otydliga förare och i synnerhet inte weimaranern.

I gruppen med de mer avancerade ekipagen fick vi faktiskt erkänna att det var lite svårt att hitta på bra övningar. De flesta, för att inte säga samtliga, hade riktigt bra ordning på sina hundar och då fick vi öka på mängden störningar istället tänkte vi vilket gjorde att vi fick både ett och två svarta ögonkast av deltagarna… Men jag tror faktiskt att de flesta var rätt nöjda ändå eftersom många inte hade tränat på det sättet tidigare och även om det tog en stund så gjorde hundarna till slut vad de var beordrade att göra. Roligast hade nog faktiskt en jätteduktig förare med en väldigt genomarbetad hane som gjorde det mesta klockrent ända tills vi ”modifierade” hans dirigeringsövning lite genom att hälla ut en hög med köttbullar kring dummyn! Föraren stod som ett levande frågetecken första gången och kunde inte räkna ut varför hans hund plötsligt inte tog dummyn och det bästa var att han gick på knepet två gånger! Ren underhållning för oss och kanske även lite för honom… Och utan att nämna namn så håller du väl med oss Joakim?

Vi har försökt ta lite bilder men det var inte så lätt att både engagera sig helhjärtat i ekipagen och ta en massa bra bilder samtidigt, så håll till godo med dessa. Vi har blivit lovade bilder från andra paparazzis som var i tjänst under helgen så de kommer senare i veckan! Bilderna från valpkursen kommer i det reportaget…

12►

Some weeks ago we arranged a field trial down here in the very south of Sweden. A place were the Swedish Weimaraner Club haven’t had very many tests unfortunately – but we are trying to change that…

that got a 1st price!

We also had visitors from Estonia, Killu and Margus with Tiki that was really close getting a price on their first start ever on field trials!

[/english]

1234►

Provet är ett så kallat odelat prov, vilket innebär att tidigare resultat från eftersöksgrenarna inte får tillgodoräknas utan ekipagen måste prestera både i eftersöksgrenarna så väl som på fältet – för att kunna gå till pris denna helg. Godkända hundar får sedan göra upp om titeln, så spänningen var hög bland alla det kan vi garantera!

Det är alltid två domare under mästerskapet och i år var det Gunnar Ericson, som de flesta aktiva i klubben träffat på mer än en gång och som med sin barska uppsyn säkert har fått både en och annan provdeltagare att sträcka lite extra på ryggen. Men låter man sig inte skrämmas av hans stränga uppsyn märker man snart att han, förutom ett hjärta av guld också är en rättskaffens man. Årets andra domare var Lasse Karlsson, en väldigt trevlig gotlänning. Lasse kan måhända vara rätt ny i weimaranerkretsar men han är en erfaren domare sedan många år i Vorstehklubben och det kändes lite extra kul att få starta för två så erfarna domare!

Eftersom det var så många startande hundar började en grupp med eftersöksgrenarna medan den andra körde fältdelen och för vår del började vi med eftersöket för Lasse. Naturligtvis hade provledarna beställt fint väder så det var en klar men kall höstdag som inledde helgens övningar. De flesta hundarna gjorde riktigt bra ifrån sig och det var många breda leenden som kom tillbaka till samlingsplatsen vid bilarna. För vår egen del startade Jonas Sigge på detta prov och jag [Caroline] Jaeger. Sigge gjorde som vanligt ett riktigt bra arbete i skogen och fick därmed full pott för Lasse, däremot var det inte en av Jaegers bästa spådagar och vi kunde tyvärr inte komma lika glada tillbaka till de andra.

Till lunch slöt även den andra gruppen upp på gårdsplanen och alla var givetvis nyfikna på hur det hade gått i de den andra gruppen. Efter lunch var det dags för vattenarbetet för vår grupp och det var nu det svåra började för många av hundarna. Precis som vid förra årets KM var det många hundar som inte gjorde vad som krävdes av dem, vilket snabbt reducerade antalet potentiella KM-vinnare i gruppen.

Eftersom vi var klara rätt tidigt på lördagseftermiddagen med eftersöksgrenarna passade vi givetvis på att följa fältgruppen resten av dagen, vilket självklart var väldigt intressant. Dessutom kom vi lagom för att se två kastapporter för de två hundar som hade skött sig under dagen på fältet – en unghund och en öppenklasshund. Unghunden gjorde trots en lång dag på fältet ett bra sökarbete i de höga nässlorna, även om det såg ut som han tyckte det var löjligt att apportera en väldigt kall fasan när han hade sett så många livs levande och varma under dagen… Öppenklasshunden gjorde en mer tveksam insats och, efter det att Gunnar bestämt sig för att bryta, bestämde sig föraren för att protestera mot att apporten hade placerats i nässlor – vilket provledarna godkände och apporten fick göras om. Denna gång med godkänt resultat.

Under kvällen anordnades sedan en gemensam middag där Christofer Budd hade satt ihop kvällens meny som bestod av grillade älgburgare med klyftpotatis. Otroligt gott och precis vad vi trötta provdeltagare behövde en lördagskväll som denna!

Söndagen blev således en fältdag för oss med Gunnar som domare och vi fick se några riktigt bra hundar arbeta på. Laila med sin Fille gjorde ett riktigt bra släpp i medvind, där han självmant gick ner fint på fältet för att hämta upp vind och kom sedan i full karriär tillbaka i tjusiga slag. Laila såg lite nervös ut när han pep iväg men den oron kompenserades väl senare på dagen när Gunnar konstaterade att Filles arbete var värt fältbetyg åtta! Dessutom fick vi se en hund som gick riktigt stort, vilket kanske inte är så vanligt bland våra grå – tyvärr. Det var Gatsby som passade på att ta för sig riktigt bra när marken tillät det. Sedan föll det sig så att Sigge och Jaeger kom tillsammans i första släpp, vilket faktiskt kändes lite kul trots allt och båda två jobbade på riktigt bra. Även om det medförde en del ”familjeproblem” när tävlingsdjävulen tar över… I normala fall både för vi och tränar våra hundar tillsammans, men när det är prov där båda startar blir det ju ändå en viss… konkurrens. 

Vi fick också se det ekipage som skulle komma att ta pris för längsta eftergång, nämligen Laila och hennes långhår Zack som visade upp vilka fenomenala sprinters de är båda två!

Efter en snabb lunch på gårdsplanen manade Gunnar på oss igen för nu var det dags att bege sig ner till den ökända hampodlingen, som säkert är en fasa för många som inte har den stadga som de kanske skulle önska hos sina hundar. Mycket riktigt ljöd sedan visslingarna över nejden en stund senare när hundarna började gå i släpp i hampan. Någon gång emellanåt såg vi, som stod på en kulle en bit bort och väntade på vår tur, huvudet på en förare (eller två) i ena änden av odlingen medan det lättade fasaner i den andra…

När det sedan var Jaegers tur försökte jag hålla henne nära mig, men hon är en fröken som gärna går ut en bit vilket ju givetvis är på både gott och ont, men kanske mest ont i det här sammanhanget… Rätt som det var slutade hon att komma tillbaka till mig som hon brukar och jag fick börja försöka räkna ut exakt var någonstans hon stod, vilket kanske inte det enklaste av uppdrag. Det visade sig efter en stunds letande att hon stod för en, kanske inte helt överraskande, fasan som hon sedan reste friskt – efter order från domaren. Jag önskar att jag kunde säga att hon sedan kastade sig ner så att skytten Nicke Niklasson kunde få ett bra läge, men nu gjorde hon inte det utan efter kolossalt mycket vissel från min nyinköpta pipa [med en ny lite cool frekvens som vi inte provat innan] stannade hon ytterst motvilligt efter ca 15 meter. När jag sedan vänder mig mot Gunnar och mötte hans bistra uppsyn skämdes jag som en liten skolflicka. Jag är inte mycket för auktoritetstro, men när Gunnar sedan mullrar att det där ”är alldeles för långt för en öppenklasshund” önskade jag bara att jag hade haft en spade – så att jag kunde grävt mig en liten grop och försvunnit…  Självklart var det för långt och självklart visste både Jaeger och jag det, men det är bara att ta på sig dumstruten, ställa sig i hörnet och skämmas. Men sedan kändes det som att Jaeger kompenserade för det när hon fick två fina fågeltagningar lite längre fram på dagen som hon skötte riktigt bra. Kanske inte jättebra, men ändå… Jag fick i alla fall prova min nya pipa kan man säga. En hel del också. Som vanligt fick Sigge hålla fanan högt för familjen och genförde en klockren kastapport i slutet av dagen, som resulterade i inte bara full pott från Gunnar utan även utmärkelsen bästa apport.

När det sedan var samling för avslutande prisutdelning kunde man konstatera att det blev ett förhållandevis magert resultat på årets KM. Bara tre ekipage gick till pris. Trotts detta så fanns där några ljusglimtar och de flesta log när Laila glatt hämtade sitt pris för längsta eftergång! Elisabeth fick också motta applåder när hon tillsammans med Nisse tog hem årets KM – fyra poäng över Sigge. Men trotts allt detta så tror jag där var en del som ändå åkte hemåt med glada miner och som var fortsatt sugna på att träna och gå prov med sina grå. Kanske till och med jaga över dem…

123►

I år hade vi planerat träningen detaljerat vilket bland annat innebar att årets deltagare fick sig en rejäl genomkörare på lydnadsplanen i ett par dagar, innan vi gick över till momentträning av eftersöksgrenarna. Men måndagen innebar i första hand många glada återseenden för oss alla eftersom vi kommer från så olika delar av landet. Efter lunchen mjukstartade vi med träningen uppe på appellplanen framför stugorna. Som vanligt var eleverna ivriga att komma igång med träningen ute i skogen och vid vattnet eftersom lägret avslutas med prov i eftersöksgrenarna, efter en hård träningsvecka. Men just av den anledningen körde vi i år en liten mjukstart med kontaktövningar för ekipagen till att börja med. Många av hundarna är inte vana vid långa träningsdagar och speciellt inte i en hel vecka, så förutom att ge dem en lite lugnare start passade vi också på att poängtera vikten av att låta hundarna vila emellanåt. Man måste inte släpa med sig hunden var man än går, utan ibland kan det faktiskt vara mycket bättre för hunden att få vila lite i en lugn miljö så att den kan smälta alla intryck. När det gäller träning kan det dessutom vara minst lika lärorikt att titta på andra som, antingen blir instruerade eller tränar själv, och samtidigt får ens egen hund en chans att vila lite. Vi hade nog föreställt oss att det skulle vara svårare att få våra elever att delta i träningen även utan hund emellanåt, men de flesta lärde sig snabbt att se när hunden blev lite ofokuserad och knallade då iväg för att lämna hunden på rummet eller i bilen en stund. Vi försöker alltid själva att träna med kvalité framför kvantitet så det ville vi förmedla till våra deltagare.

På måndagskvällen var det också dags för den traditionsenliga grillningen på udden och vi hade givetvis tur med vädret även i år. Så medan solen gick ner över vattnet avnjöt vi en god middag under en hel del stim och stoj.

Tisdagen hade ett mentaltest hos Joel André på schemat för en hel hög av lägrets hundar, vilket i och för sig var lite skönt för oss eftersom det gjorde att vi fick lite mindre antal hundar att arbeta med. Ännu roligare var det att höra när gänget som kom tillbaka från mentaltestet, livligt berättade om hur dagen hade varit där. André hade varit otroligt nöjd med gruppen eftersom den var så förhållandevis jämn och på en hög nivå, det måste vara otroligt roligt att få höra det som uppfödare om sina hundar!

De som blev kvar på Bergslagsgården fick istället en genomgång i hur vi tycker att man bäst lär in apportering. Eftersom så mycket av de moment vi kör med våra hundar handlar om just apportering i olika former, och det dessutom är en variant av träning som man kan omväxla näst intill i det oändliga, tycker vi att det är oerhört viktigt att man ser till att arbeta igenom det här momentet grundligt. Därför fick våra elever se hur vi börjar på våra egna hundar och Sigge fick som vanligt vara försökskanin, en uppgift som han mer än gärna tar på sig. För att befästa en bra apportering börjar vi alltid med att lugnt och metodiskt går igenom alla delmomenten, nämligen hålla, bära och slutligen gripa innan man börja kasta och skicka hunden på apporter. Eftersom många av våra elever inte hade tränat apportering tidigare och det knappast är lämpligt att försöka befästa en apport under de förutsättningar vi hade, nöjde vi oss med att visa momenten både på Sigge och på en del av unghundarna i gruppen. Efter det koncentrerade vi oss istället på att försöka ge varje enskilt ekipage bästa möjliga förutsättningar att genomföra ett prov i eftersöksgrenarna. Hos vissa av hundarna handlade det om att få stadga i skott och kast, medan andra fick lägga lite press på sina hundar så att de kom tillbaka med apporten och andra fick arbeta upp sina hundar lite så att de glatt och villigt tog apporten. En stendöd trut är inte alltid så lockande även om man är en fågelhund… Däremot var det fantastiskt roligt att få arbeta med en sådan positiv grupp där både hundar och förare hade så mycket ”jävlaranamma” att det i de allra flesta fall handlade om att bromsa mer än att gasa!

Eftersom vi som sagt inte befäster en bra apportering på en vecka och speciellt inte under de förutsättningarna, pratade vi mycket i gruppen om just det här med vad apportering egentligen är. Momentet består i stora drag av tre delmoment och det gäller att hunden verkligen får en chans att förstå innebörden av det första innan man går vidare till nästa och så vidare. För oss kändes det viktigt att peppa våra elever till att stötta sina hundar i den utgångspunkt de befann sig i för tillfället. Alla hundarna hämtade glatt både dummies och senare även vilt, men har man inte befäst något apportkommando så är det andra saker som triggar hunden till att till synes faktiskt utföra ett perfekt moment. Här pratar vi om lusten att jaga i fatt eller förfölja för att sedan kanske gripa, nyfikenhet, mod, lust till engagemang och vilja att samarbeta med föraren. Något som vi inte tycker att man skall blanda samman och ta för ett moment som är inlärt och befäst.

På eftermiddagen körde vi stadga med alla hundarna i gruppen och vi två instruktörer gjorde vårt allra yttersta för att provocera hundarna till att gå i skott och kast. Det är en fantastiskt rolig övning och för de mer tävlingsinriktade blir det lite av en kraftmätning mellan oss som provocerar och föraren som skall ha så mycket lydnad på sin hund att den faktiskt stannar kvar oavsett vad som händer. Vi sprang omkring vilt skjutande med startrevolver och kastade med dummies både högt och lågt och gjorde vårt allra yttersta för att få hundarna att rusa iväg. Samtidigt stod föraren strax bredvid hunden och det var väldigt roligt att se allas koncentrerade ansiktsuttryck som sen följdes av antingen en harang av beröm – eller motsatsen. Efter ett tag tror jag att alla också hade lärt sig hur otroligt viktigt det är att vara snabb med antingen beröm eller korrigering, så att hunden får en chans att koppla samman vad som är önskvärt och vad som inte är det. Dessutom vikten av att se till att lyfta upp hunden om man plattat till den lite väl mycket verbalt, för vi vill se glada hundar som jobbar, inte tillplattade och osäkra! Vi hade därför en riktigt bra diskussion om det här med vilka signaler vi ger våra hundar, varför det är så viktigt att vara extremt tydlig i en inlärningssituation och akta sig för att ha en mängd onödiga saker för sig. Eller ”tics” som en klok deltagare benämnde det när hennes sambo sa ”hit” till sin hund. Sedan följde en rad knäppningar med fingrarna, viftande med händer och armar i alla riktningar och klapp mot sitt eget ben för att ytterliga förtydliga för hunden vilket som var önskvärd position just där och då. Det som var mest anmärkningsvärt och som jag tror att han verkligen inte är unik med är att han gjorde alla dessa extra rörelser utan att egentligen vara medveten om det. Vad som dock är unikt är hur föraren sedan under veckan arbetade med sig själv till den milda grad att när väl det var dags för prov så fanns där inte en tillstymmelse till knäppande eller viftande! Det måste man kunna klassa som näst intill unikt, för att ändra sig själv och sitt beteende är något av det svåraste som finns. Samme förare visade sig sedan dessutom ha unika kunskaper om hur man lättast drar av ett halvt avrostat och hängande avgasrör från en Chrysler… Och det man lär sig av detta är att inte allt som mullrar är en V8. Det kan även vara en Chrysler vid namn Dunderklumpen som saknar sitt avgasrör eftersom någon [inte Jonas] var aningen övermodig när det kom till att backa i kuperad terräng!

Men, inte bara vi människor har många signaler för oss utan även hundarna både sinsemellan och till sina förare. Eftersom planen stundtals var full av hundar, en del mer testosteronstinna än andra, och förare som ibland tänkte på att läsa sin hund och förare som ibland glömde av det eller kanske inte ens hade tänkt på det här med signaler hundar emellan. Därför blev det en naturlig följd av övningarna på planen att vi diskuterade just det här med signaler som hundar ger och att man som förare måste vara uppmärksam på till exempel sin hunds kroppsspråk. Är man observant och ingriper innan hunden har hunnit blåsa upp sig eller stirra ut något fyrbent offer, är det så otroligt mycket lättare att tala om för hunden vad som är tillåtet men framförallt vad som inte är det i mötet med nya hundar.

Under onsdagen och torsdagen var det så dags för träning av de fulla momenten, det vill säga vi begav oss ut i skogen respektive till vattnet med ekipagen och en massa vilt. För att underlätta för alla delade vi in oss i två grupper, en med unghundar och en med de som var lite mer erfarna, där vi instruktörer tog varsin grupp. Av naturliga skäl fick unghundarna börja med spårträningen båda dagarna, eftersom trötta unghundar är lättare att peppa upp med den synliga retning som det blir vid vattnet när fågeln kastas.

Som vanligt under lägerveckan försvann något ekipage då och då, för att sedan återkomma med ett väldigt brett leende och tillkännage att viltspårprovet hade gått bra. Det var allas vår Blod-Anders, eller Bloody Anders som vi också kallar honom, som såg till att några av ekipagen fick chans att starta viltspårprov och bli bedömda av honom. För en gångs skull hade vi också chansen att se Anders i dagsljus eftersom vi i år var något färre hundar som skulle gå viltspårprov. Annars om åren är han den som går upp först i lägret och ger sig ut i skogen för att lägga eller döma spår, för att sedan återvända till lägret sist av alla när mörkret sänkt sig. Det är fortfarande en gåta hur man kan se så pigg ut efter så långa dagar och så mycket vandrande i skogen som det till exempel blev förra året för Anders! Lite nytt för i år var också att vi hade lyckats att ta över all planering och träning av ekipagen från Rolf och Pernilla vilket gjorde att de inte alls var så hålögda i slutet av veckan som de brukar vara. Istället fick vi se utvilade kennelägare som kunde träna hund, mingla med valpköpare eller ta en väldig massa foton. Vi överlåter till dig som läsare och viss kännedom om de två att gissa vem som gjorde vad…

Fredagens program hade vi lämnat tämligen öppet eftersom vi av erfarenhet vet att både förare och hundar är rätt så trötta i slutet av veckan, trots att det ges mycket utrymme för vila mellan övningarna. Pernilla höll en lysande lektion i ringträning för de som orkade på förmiddagen, vilket visade sig vara i princip alla. Det var många som ville passa på att ta del av Pernillas expertis när det gäller just utställning, för skall man vara ärlig så är det få som hållit på så mycket med utställning och som kan så mycket om det som Pernilla. Efter ringträningen hade vi en liten tävling på planen där ekipagen skulle visa hur pass bra stoppkommandot var befäst och förutom äran så fanns det ett stort Toblerone i potten. Utan att nämna några namn så kan jag berätta att det var en av förarna som fick något större ögon än de andra när hon fick se chokladen och kungjorde att den där chokladen, den skulle minsann hon ha! Och se på sjutton. Hon fick den faktiskt! Grattis Laila!

Liksom de andra dagarna i veckan var det många av deltagarna som gärna ville ha lite enskild träning eller diskutera något specifikt problem med oss när tillfälle gavs. Det gjorde att det blev många sena kvällar uppe på planen eller i skogen. Men ärligt talat. Det gjorde inte ett dugg att det inte blev så många timmars sömn den veckan för det var det värt! För när provet väl infann sig på helgen och vi såg hur fantastiskt bra alla våra elever arbetade med sina hundar så var det värt varenda sekund. Då gjorde det inte heller så mycket att vi inte haft någon tid över att träna våra egna hundar, vilket Sigge i och för sig kompenserade oss för genom att köra ett klockrent 10-10. Det var dessutom extra roligt att höra att unghundsgänget, som ju i de flesta fall kom till lägret som totala nybörjare, fick så mycket beröm av domarna för sin insats under provet! Det fanns säkert många som på genomgången avundades det gänget.

Med oss hem fick vi dessutom så otroligt många fantastiska minnen från alla er som jobbat så fenomenalt bra med era hundar under en hel vecka. Så, tack snälla ni för att vi fick ta del av ert arbete med era hundar!

Och tack Rolf och Pernilla för att ni orkar arrangera de här fantastiska kennellägren!

123►