27 Apr, 2009
Att hålla kurs är otroligt roligt. Väldigt kul. Superkul – om man ska vara ärlig. Men väldigt tidskrävande, faktiskt så tidskrävande att man ibland undrar vems idotiska påfund det var att hålla spårkurs…Sen kommer man på att det ju faktiskt var vår egen idé och se – då känns det som en himla smart idé i alla fall. 
Nej, skämt å sido. Det tar väldigt mycket tid att hålla en viltspårkurs så är det bara. Att lägga fjorton spår på 600 meter varje söndagsmorgon tar på krafterna och när man sedan ska gå dem ytterligare en gång med ekipagen så känns det som man har gått ett halvt varv runt jorden. Men man får ju motion. Inte alla som får det och dessutom inte i sådan fantastisk miljö! Och sist men inte minst, det som gör att man känner att man kunde gått ett varv till – våra underbara ekipage!!! Lika entusiastiska varje söndag väntar de förväntansfullt på att få knalla ut i skogen – laddade till tänderna! Alltså, den där känslan man får när Heffa går ett spår utan att knappt lyfta näsan från backen, Jack slutar bogsera sin husse runt spåret, när Antons matte börjar berätta för mig när hennes hund spårar – för det ser hon ju lätt som en plätt eller när Sessan genomför ett helt spår med superkoncentration… Ja, alltså jag skulle kunna tjata på rejält här. Tror ni fattar grejen. Det är ju det som gör att man glatt traskar ut alla de där spåren på morgonen!
Jonas är väldigt pedagogisk tycker jag, han kan poängtera någon liten detalj säkert tjugo gånger till någon och låta lika lugn varje jäkla gång. För det ska man säga, det ÄR mycket att tänka på när man för sin hund i skogen och det är inte alltid så lätt för förarna att komma ihå alla tips vi öser över dem.
Själv känner jag mig ibland inte alls lika pedagogisk – och jag är ju ändå den av oss som BORDE ligga på topp här efter sex års universitetsstudier inom ämnet liksom! Sen står jag där på söndagskvällen efter en hel dags traskande i skogen och jag hööööör ju själv i ärlighetens namn hur det låter när jag i förbifarten smäller av ett:
”Och du Kjell, jag tror fortfarande inte att Jack är döv.”
Varefter jag lugnt skrider vidare. Snygg va? Stackars Kjell. Förlåt. Där sitter han med sin hund och är supernöjd för att de har gjort ett kanonbra spårarbete tillsammans och de har inte gjort den där raketresan som de brukar göra, så jag borde verkligen vara jättenöjd jag också. Och det är jag! Det kan jag garantera! Men så säger han ”sitt” tre gånger till sin hund och den sista gången lite högre. Klart han gör, så gör vi väl alla lite till manns när tålamodet tryter. Eller hur? Det är bara det att jag liksom inte riktigt kan hindra mig själv från att kommentera det där. Fasen, jag måste vara en plåga ibland. Men jag är ju å andra sidan rätt trevlig också – i alla fall om jag får säga det själv…
Lite bilder .. som vanligt!
