24 Jun, 2008
Igår blåste det som attan i Skåne men har vi kurs så har vi och en av de största fördelarna med blåst är att flugor tycker att det är jobbigt…
En annan fördel är att inga namn, men PETER, inte kan påpeka att jag måste bry mig om vinden. För Skåne är platt och det snurrar runt heeeela tiden.
Och det innebär också att flugorna är hemma hos sig så att vi kan få ha spårkurs utan 5000 väldigt små kursdeltagare runt huvudet. För att ha de där sömniga små sakerna surrande runt huvudet är nästan lika jobbigt som att hålla masken. Inte daggmasken alltså, jag snackar om en annan mask. För när man är lite äckelmagad av sig och en hund bestämmer sig lite sådär på stående fot att ta släpspårskaninen som kvällsmat… Ja då är inte spårkurs min grej känner jag. Det är då jag står snett bakom och väser ”Din hund Lars. Lars. Din hund! Kaninen. Ta kaninen…” och när då stackars Lars inte hör mig eftersom det blåser så mycket och jag samtidigt ser hur större delen av kaninen befinner sig på väg ner i magsäcken, så blir mitt tonläget ytterligare något högre. Sekunden senare har mitt tålamod tagit slut och jag står med händerna i hundens mun och drar ut det som en gång var en kanin… 
Men trevligt hade vi i vilket fall tyckte jag och här kommer några bilder. Det blev inte så himla många för det är ett himla springande när åtta ekipage skall coachas på bästa sätt. Men det är en jättego’ grupp och trevligt har vi som vanligt!
