3 Jun, 2008
Het otroligt men sant. Nu är plötsligt kursen slut och elva veckor har bara svischat förbi som ingenting!
Det var faktiskt lite med skräckblandad förtjusning som vi hade vår avslutning igår, för det kommer att kännas lite tomt på måndagskvällarna tänkte vi. Men till vår stora glädje var det många som inte ville sluta och efter lite övertalning gick vi med på att hålla i en egen fortsättningskurs. Så, en ledig måndag får vi och sen drar vi igång igen. Härligt! 
Avslutningen bestod helt enkelt av en liten tre-kamp där våra härliga kursare fick visa sina färdigheter. Vi har ju skrutit vitt och brett om allas fantastiska framsteg och det fick vi sota för igår kan man säga… En av kursarnas tikar hade nämligen bestämt sig efter några veckors velande att äntligen sätta igång med sitt löp. Inga namn nämnda men även matte Lena såg något desperat ut tidvis. Ja, det gjorde väl iofs de flesta när deras hundar tog sig både den ena och den andra friheten under tävlingens gång – inklusive att stänga av öronen! Vår gissning är att ytterligare en av tjejerna tänker gå in i löp snart och även här utan att nämna namn så kan man säga att matte fick tillfälle att prova sitt tålamod åtskilliga gånger under kvällen. Eller hur Stina? 
Tre-kampen, som i och för sig fick bli en fyrkamp på slutet eftersom vi blev tvungna att utse en vinnare, bestod av att få stopp på sin hund under inkallning. Närmast våra vita markeringsstolpar vann och det kan vi avslöja att enbart en korthårskille vid namn Hobbe klarade. Lite extra kul eftersom Hobbe under de senaste veckorna varit lite disträ till Malins förtret men idag, trots löptikar och annat, bländade han med ett kanonstopp! Nästa delmoment var kvarsittning. Rätt enkla regler faktiskt, sätt hunden, gå ifrån den och den som sitter kvar längst vinner. Ingen fick korrigera sin hund mer sen. ”Rätt lätt” såg de flesta ut att tänka ända tills vi trollade fram tennisbollar, pipdjurssignaler på mobilen, startrevolver och lite annat smått och gott… Man kan lugnt kalla det som sen utspelade sig som ren skär KAOS. Hysteriskt kul! Det skuttade omkring hundar hejvil som lekte med bollar, förare som försökte kalla in sina hundar, hanar som svassade runt löptiken och mitt i allt stod Jonas och jag med breda leenden och njöt av att äntligen få till lite ordentlig kaos!
Löptiken vann faktiskt men vår enväldige domare Jonas bestämde sig för att dela ut några extra poäng till Jans strävhår Sture som låg fast som en klippa medan de andra försökte få sina hundar att bara stanna kvar! Kaos var ordet!
Sista delmomentet var en apporteringsruta á la Jägareförbundets med skott och det hela, lite varierande resultat blev det ju förstås men i de allra flesta fall slutade det med att hund och något vilt kom tillbaka till startplatsen. Himla bra jobbat måste man nog säga!
Kvällen avslutades sen givetvis med korvgrillning, tack snälla Claes och Lilian för att vi fick bränna stora hål i er gräsmatta med våra engångsgrillar…
Lena hade hela kvällen med jämna mellanrum värnat om att hennes
bil inte skulle stå i solen och den som fick se till att utföra uppdraget var hennes man Johan som sprang som en iller emellanåt för att fixa enligt hustruns önskemål. Vi hade inte så mycket tid att fundera på varför förrän det var dags för avslutningsgrillningen för då trollar nämligen Lena fram världens gräddtårta!! Med jordgubbar och flagga på toppen! Helt otroligt och jag tror att det faktum att Lenas löptik strulade till lite för alla under tävlingen och kanske varit ett litet irritationsmoment, helt plötsligt var som bortblåst. Tack Lena – det var en fantastiskt god tårta! Mina egenhändigt inhandlade singoallakakor kändes plötsligt lite futtiga och inte var det någon som var intresserad av dem heller för alla mumsade gräddtårta för glatta livet istället…
Jonas och jag vill tacka alla deltagare, inklusive vår trogna publik, för att ni i ur och skur har förgyllt våra måndagskvällar! Vad skulle de vara utan glädjen med att se Falco plötsligt börja lyda sin husse, 
Lena börja använda ”stora rösten” på sin skuttiga tonårsrebell till hund, Niclas använda olika röstlägen för att berömma eller korrigera Isor, se Jan få Sture att vifta på svansen när han kommenderar apport, Stina och Frank [framgångsrikt] slita som djur för att få ordning på tiken med världens järnvilja, bli bländade av Malins otroliga tålamod med en förvirrad Hobbe, Mia övertyga Zacco om att hon är jordens medelpunkt [och inte tvärtom]…
Ja de måndagskvällarna hade inte varit mycket att hänga i julgranen ärligt talat.
