14 Maj, 2008
Så var vi hemma igen efter att ha tjänstgjort som instruktörer på Weimaranerklubbens årliga Pingstläger, åtminstone tror vi det i alla fall. Att vi är hemma alltså, men vi är inte helt säkra. 
Vi satte nämligen vår gps på ”hem” och sen efter sju timmar så hamnade vi här. Huset känner man igen men det är numera tydligen placerat på en vildvuxen äng där maskrosorna är i majoritet (om Peter Nilsson händelsevis läser detta så vill jag bara meddela att JA jag är säker på att det är maskrosor) och det som tidigare var bruna stammar är numera utslagna syrener! Jag är glad men Jonas är inte lika glad för hans näsa är jätteröd och han nyser konstant. Stackars alla allergiker säger jag bara. Tur att man inte är allergisk. Däremot har jag en årligen återkommande ögoninflammation som även sätter sig lite i näsan och den brukar börja någon gång här och sen en månad framåt. Men allergisk är jag i alla fall inte. Tror jag…
Hursomhelst har vi haft en fantastisk pingsthelg på Bergslagsgården och det är nästan lite svårt att smälta alla intryck såhär dagarna efter. Vi har träffat så många trevliga hundar och glada förare under helgen, men nästa gång skall vi ha med oss en burk med sprayfärg så att vi kan numrera hundarna tänkte vi. För att få riktigt bra kvalité på träningen så är det en fördel att man 
kommer ihåg vad alla heter och dessutom kommer ihåg vad som hände på träningen gången innan … Vi försökte verkligen att anstränga oss för att memorera vad alla hussar och mattar hette, det var egentligen inte så himla svårt. Däremot kunde vi konstatera att efter några dagars intensiv träning med lite olika grupper och väldigt många gråa hundar började det bli lite jobbigt. Dessutom försvårade vi det för oss själva genom att envisas med att se till ha hundar utan halsband! Kanske inte sådär jättebra ur analyssynpunkt om man säger så, då hade det varit himla praktiskt om alla dessa gråa hundar hade en stor röd numrering på ryggen. Så kunde man liksom lite lättare komma ihåg exakt hur många gånger nummer 14 dissade sin matte eller exakt hur duktig nummer 23 var på inkallning… Ja ni förstår principen tror jag.
Lägret inleddes redan på torsdagskvällen med ett jättebra föredrag av Anders Landin, som väl knappast längre behöver någon presentation i weimaranerkretsar. Han höll en riktigt bra föreläsning om hur han ser på träning och eftersom han är vår husgud här hemma så satt vi givetvis i givakt genom hela föreläsningen. Mer om det finns att läsa i artikeln om Landin, som publiceras imorgon…
Vårt första pass hade vi redan på fredag morgon och vi började med en liten introduktion av oss själva och sedan fick alla presentera sig, sin hund, var ekipaget tycker att de står i sin träning och vad de har för målsättning. Det blir ju lite intensivt med en sådan här helg och skall vi få något resultat ut av det så är det en fördel om inte deltagarna tänker så mycket på vad de andra tycker och det brukar bli lite mindre av den varan om man kan känna sig lite trygg i gruppen… Dessutom underlättar det för mig för då kan jag få tappa tålamodet fortare! 
När vi sedan väl körde igång blev vi faktiskt förvånade över hur duktiga alla var och när vi satt i bilen på väg hem diskuterade vi igenom ekipagen som vi har haft. Vi kom fram till att vi hade minst en riktigt, och då menar jag riktigt bra sak att säga om alla förares arbete och det kanske inte låter så mycket men de som har tränat för oss vet hur höga krav vi faktiskt ställer på våra kurser. Utvecklingen varierade givetvis men generellt sett kan man säga att de flesta verkligen gjorde kometkarriärer – minst sagt.
Vi fick inför kursen ett försiktigt ett önskemål om att inte ha alltför många lösa hundar under passen. Eftersom vi är extremt lyhörda till vår natur inledde vi givetvis alla pass med linförighet. Tre minuter körde vi. Jag kan lova att det känns som en evighet när man är lagd som jag. Jonas är lite coolare så han hade säkert klarat av några minuter till. 
Allvarligt talat, att bogseras runt av sin hund behöver man inte komma till våra träningar för att göra – det funkar ju precis lika bra hemma på gräsmattan om man nu har en läggning åt bogseringshållet alltså. Men vad underbart det var att se utväxlingen på ekipagen från den stund vi bad dem stoppa undan sina koppel! Det var så kanonkul att se förarna göra klart för hundarna att det var hundarnas uppgift att hålla sig i närheten trots alla retningar vi utsatte dem för. För att inte tala om vilken glädje det är när man ser föraren vara tydlig och distinkt med sin hund så att hunden, som i de flesta fall faktiskt vill göra rätt, äntligen förstår vad det var föraren ville!
Det är alltid svårt att lägga upp träningen när man vet att vi bara skall ha ekipagen under några dagar så därför valde vi att inrikta oss rätt mycket på stadga, ledarskap och vissa specifika moment lite beroende på gruppens sammansättning. Stadga är ju ett lite luddigt begrepp kan jag nog tycka men det låter ju så väldigt mycket bättre än när man säger ”hunden skall fantamig göra vad jag säger när jag vet att den kan det” – eller? Egentligen hänger det ju ihop med ledarskap om man tänker efter lite…
Det ”specialmoment” vi hann gå in på under helgen var väl egentligen mest apportering och lite hur man kan gå vidare mot det. 
Det var så kul att höra att så många deltagare på lägret hade som målsättning att kunna starta på prov framöver och vi hoppas verkligen få träffa dem under hösten ute på proven! Hur det än är så är det där vi ser kvalitén på rasen för det är ju lite svårt att föra statistik över de som ”bara” använder sina hundar till jakt. Vi har jagat med både en och två som tycker att prov är löjligt. De fnyser föraktfullt att deras hundar är minst lika väldrillade som de mesiga provhundarna och sen håller man på att bli skogstokig på deras jävla [ursäkta språket] knallapportörer… Men vi skall kanske inte säga för mycket för visst har våra egna hundar också drabbats av knallapporteringssjukan lite emellanåt!
I de grupper där vi introducerade vårt tänkt kring det här med apportering tog vi ut vår Sigge för att visa, det blir så väldigt mycket enklare om man slipper leka levande charader liksom. Sigge är lite kul just därför att han har varit uppvisningskanin så många gånger att det börjar kännas löjligt. Ni vet, vi tar ut honom för att visa gripandet och först är han jätteduktig, men sedan ser man plötsligt hur hans gula ormögon får något pillemariskt i sig och så rätt som det är när man står där och viftar med en dummy ovanför huvudet så säger det SMACK och så snor han den mitt framför näsan på en. Sen sätter han sig ner alternativt tar ett varv runt åskådarna för att visa upp stöldgodset och ingen kan missta sig på exakt hur nöjd han är över sitt tilltag. De flesta brukar ju dessutom tycka att han är rätt kul när han gör sådär och under glada tillrop och klappar spankulerar han sedan nöjt omkring bland publiken och slänger några trotsiga ögonkast åt mig. Men vad sjutton, han är vår go’a jaktkompis så vad spelar det för roll om han vill showa lite? Jag vet ju att när vi sedan vill visa lite dirigering så gör han det för det allra mesta klockrent – därför att han vet att vi gärna vill det. Han förstår ju kanske inte riktigt att det är för att vi vill försöka ge våra kursare en målbild, men det spelar ju mindre roll.
Sigge är också ett bra exempel på hur vi tänker generellt med förhållandet mellan hund och förare. Det kan ju vara lite svårt att förklara och ibland känns det som vi bara står och tjatar hål i huvudet på våra deltagare, då är det bra att ta ut honom för att visa. Han är väldigt lydig och det är så vi vill ha våra hundar, men samtidigt vill vi ha glada hundar som villigt gör det vi kräver. Vi försökte förklara för ekipagen att en smart genväg faktiskt är att vara extremt tydlig med sin hund, inga hundar mår bra av otydliga förare och i synnerhet inte weimaranern.
I gruppen med de mer avancerade ekipagen fick vi faktiskt erkänna att det var lite svårt att hitta på bra övningar. De flesta, för att inte säga samtliga, hade riktigt bra ordning på sina hundar och då fick vi öka på mängden störningar istället tänkte vi vilket gjorde att vi fick både ett och två svarta ögonkast av deltagarna… Men jag tror faktiskt att de flesta var rätt nöjda ändå eftersom många inte hade tränat på det sättet tidigare och även om det tog en stund så gjorde hundarna till slut vad de var beordrade att göra. Roligast hade nog faktiskt en jätteduktig förare med en väldigt genomarbetad hane som gjorde det mesta klockrent ända tills vi ”modifierade” hans dirigeringsövning lite genom att hälla ut en hög med köttbullar kring dummyn! Föraren stod som ett levande frågetecken första gången och kunde inte räkna ut varför hans hund plötsligt inte tog 
dummyn och det bästa var att han gick på knepet två gånger! Ren underhållning för oss och kanske även lite för honom… Och utan att nämna namn så håller du väl med oss Joakim?
Vi har försökt ta lite bilder men det var inte så lätt att både engagera sig helhjärtat i ekipagen och ta en massa bra bilder samtidigt, så håll till godo med dessa. Vi har blivit lovade bilder från andra paparazzis som var i tjänst under helgen så de kommer senare i veckan! Bilderna från valpkursen kommer i det reportaget…
.
maj 16th, 2008 at 1:22 e m
Det värsta va att jag gick på köttbullstricket två gånger hmmm. Men nästa gång så går det inte!!
Joakim
maj 16th, 2008 at 8:11 e m
Tack för en superhelg med lilla familjen:)
Men vad ni gör:keep it loud!!
maj 21st, 2008 at 12:02 f m
Så…!! finns det inga kattfötter i er gräsmatta??