27 Maj, 2008
Ja, den frågan kan man verkligen ställa sig… Grymt inspirerad av helgen hos Anders Landin bestämde jag mig idag för att trappa upp träningen lite med våra hundar.
Det gick faktiskt lite över förväntan det måste jag nog erkänna, även om jag ogärna förhäver mig över våra eller hundarnas insatser här och där. Kanske var det så att både Boom och jag kände oss lite tuffare nu när vi fått så gott beröm av Anders för vårat jobb tillsammans, så vi bestämde oss för att köra dirigeringsövningen ”klockan” med ytterligare lite avstånd både mellan dummiesarna och mellan Boom och mig. Det gick ju så klart himla bra, så något övermodiga siktade vi sen på vår egenhändigt ihopknutna dummy… En del har redan träffat den och den består av två tre-delade ”har-dummies” som vi har knutit ihop för att den ska bli så otymplig som möjligt.
Boom har inte provat den innan så han kastar sig ut och tar den när jag ber honom, tar ett grepp om den och… tja.. sen tar det stopp kan man säga. För dummyn är tung och Boom är inte världens största hund. Han tittar förvånat på den, på mig och sen på dummyn igen. ”Jajajajajajaja!” hetsar jag och då bestämmer han sig för att ta in den till mig – i framtänderna. Det går väl sådär kan man säga, men eftersom han alltid har lite fart när han gör saker så får han gungning på dummyn som gör att han ser ut som han är på väg hem från världens personalfest. Hursomhelst, till slut bestämmer han sig för att ett bra grepp är vägen till framgång och glad i hågen släpper han den i knäet på mig. Jag vet inte om han eller jag är gladast där… 
Sen kör jag de grå i grupp, allt enligt Landins devis, det vill säga en grå ligger och väntar medan den andra jobbar. Visst, det hade varit mer coolt om jag hade haft alla fyra tillsammans men just nu känns det som det räcker med två – jag heter ju inte Anders liksom… Sigge får köra lite linjetag á la retriever och trots att löptiken ligger och slänger lystna blickar på honom så lyckas det finemang kan man säga. Jag tycker själv att det ser lite coolt ut när han bara drar iväg spikrakt 120 meter ut i ingenstans för att hämta nåt han inte ens vet finns där. Kan vara så att det bara är jag som är lättimpad, men då får det ju vara så. 
Det är sen det händer. Jag bestämmer mig, mot bättre vetande, att träna med löptiken. Jager alltså. Vi har börjat köra linjetag med henne nu också och även om hon inte klarar lika långt som Sigge, så är vi på god väg. Henne kör jag på grusvägen så att hon ska ha något att följa och så knallar jag iväg längs vägen och släpper dummiesar längs vägen. Eftersom att hon är lite [läs mycket] förvirrad nu under löpet så lät jag henne sitta kvar och se när jag lägger ut dem. Jag skriver inte mer nu utan låter istället min enkla lilla skiss berätta om varför man INTE skall träna med löptik…
Observera att den ljusgröna sträckningen som Jaeger valde avverkades på ca 3 [tre] sekunder. Ingen dummie återfanns…
Jag har följt Chazal med flock sen första jaktmeriten i höstas...
maj 27th, 2008 at 8:04 e m
Oj oj sån konstnär du är Linn =) jag är så impad av din fina teckning =).
maj 28th, 2008 at 6:35 f m
Hej
Den var klockren !!! Skrattade så jag kiknade när jag såg den, det var därför som jag inte tränade med Mercan något i helgen……..
Tack för en trevlig helg !
mvh Kristina o de grå
maj 28th, 2008 at 7:23 f m
Hahahahhahahhaha, hihihihiihiiiiii m.m.m.m.tack för ett gott skratt såhär t frukosten. Någon slet sitt hår………..hahahahhahhahahha
maj 28th, 2008 at 10:19 f m
Hahahaha… detta känner jag allt igen…hahaha…
Dessa löp brudar…hihihi…
Mkt snyggt ritat…ler..
Ha re gott//Anna o de grå.
maj 30th, 2008 at 2:37 e m
Tänkte du på vindriktningen när du placerade dummiesarna??
Skyll baskemig inte på hunarna…:-)