29 Maj, 2008
Ja, det må låta lite knäppt men de flesta som har tränat för Mr Landin har fått skäll. Tror jag.
Men ett inside-tips är att jobba med sin hund, då brukar han se rätt nöjd ut. Annars får man huka sig. Nä, så illa är det inte. Men han är en bestämd man den där Anders och pondus saknar han minsann inte. Men för dem som tycker att han är lite skrämmande (jo det är sant, jag har hört från säker källa att det finns sånna) så har vi tagit några mindre skrämmande bilder att träna bort rädslan på… 
Förra helgen hade Weimaranerklubben en helg för styrelse och andra förtroendevalda, något som kanske inte är så värst upphetsande. Men eftersom vi fick möjlighet att träna för Anders
så kändes inte våra möten sååå tråkiga som de kanske skulle kunna ha gjort annars. Dessutom slapp vi skäll. Jo faktiskt. Allihop.
Eftersom vi var en brokig skara både erfarenhetsmässigt och med tanke på var vi låg i vår träning så hade Sigrid tagit på sig uppgiften som samordnare för träningen. De flesta ville träna stopp med sina hundar och för den oinvigda så är det inte så svårt att förstå innebörden som man kanske skulle kunna tro. Stopp är stopp. Stopp som i stanna. Omedelbums. Typ. Men stoppet hänger ju samman lite även med stadga så vi knallade ner i Anders hägn och körde lite stadgeövningar. Jag har ibland fått lite kritik för att jag svänger mig med termer som folk inte förstår, så jag tänkte att jag förklarar stadga lite snabbt å lätt. Stadga = hunden gör som jag säger och inget annat. Lätt som en plätt – i praktiken. 
Under helgen hade Anders och hans eminente medhjälpare Peter kurser för andra ekipage medan vi satt i möte efter möte. Men en å annan paus hade vi och då sprang vi iväg för att tjuvkika på de icke ont anande offren. Det var jätteduktiga hundar i två grupper som båda hade sin kursavslutning och det var verkligen lärorikt att se Anders och Peter jobba med ekipagen.
Men överlag måste jag säga att SWeiK-hundarna var riktigt duktiga och trots att Anders gjorde sitt bästa för att hundarna skulle resa sig från sina parkeringar en bit från matte, så satt alla kvar. Ja utom Boom så klart. Klockrent upplägg för att få sig en avhyvling tänkte jag, men Anders skrattade gott när jag tillrättavisade Boom [i mitt tycke] rejält. För tydligen så viftade Boom glatt på svansen medan jag skällde på honom med ett rejält tag i nacken på honom – till mina kurskamraters förtjusning…
Efter lite stadgeövningar fick vi ge oss in i Anders kaninhägn för att de som ville träna stoppet skulle få göra det med skuttande små retniningar runt fötterna. Det gäller att bli arg som attan om inte hundarna lyder och en av oss hade aningen svårt att bli arg och skrattande konstaterade hon att ”nä, det gåååår inte att bli argare än såhär”. Vi andra som tränat för Anders tidigare misstänkte att innan helgen var över så skulle vi få se en arg tjej och utan att nämna några namn, Zandra, så lyckades det ju jättebra!
Tyvärr avslutades helgen på ett mindre angenämt sätt när vår ordförande Sigrids yngsta tik hade en träff med en huggorm, vilket gjorde att Sigrid fick kasta sig i bilen och sikta på närmaste djursjukhus. Vi kan dock meddela att båda damerna, efter omständigheterna, mår bra igen.
juni 7th, 2008 at 9:21 f m
Ja arg vart jag tillslut;) Och arg har jag blivit igen efter och snart kommer skåne få se mig arg när vi kommer neråt,(men liiite svårt är det nog ändå;).
Kram från Östergötland