Snart är terminen slut…

tisdag
20 Maj, 2008

Det börjar lida mot sitt slut med vårens lydnadsträning i vorstehklubben – tyvärr – för fy vad kul vi har!

Igår kväll var det dags igen för ett pass och det är helt fantastiskt vilken utveckling det har skett med ekipagen alltså! Inte för att de var så pjåkiga när vi började för en sisådär sju-åtta veckor sedan men nu är det ju näst intill omöjligt att hitta på nya övningar till dem… Fast igår lyckades Jan verkligen fixa till sin egen störning för sin lille Münsterländer, till de andras stora förtjusning. Vi hade placerat hundarna i en grupp för lite stadgeövning medan jag knallade runt med förarna på en rad efter mig – ja vad gör man inte för att störa hundarna liksom?? Vi såg säkert väldigt roliga ut när vi knallade omkring och ömsom verkade superintresserade av en fläck på marken och nästa sekund rev av lite gräs som vi med glada tillrop kastade rätt upp i luften – ja ni kan ju själva gissa hur långa halsar hundarna fick…

Sedan gick vi vidare precis förbi hundarna runt en buske och ställde oss halvt dolda för hundarna och efter en stund börjar vi kalla in hundarna till klungan vi står i, en efter en. Det är då det händer. Det ringer i Jans mobiltelefon. Och ringer det så måste man ju svara. Tydligen. För att förstå exakt hur kul det här är så ska det ju i ärlighetens namn tilläggas att Jan har haft lite problem med Falco innan, typ att så fort kopplet var av så sa det *ssssviiiichhht*. Hejdå Falco. Ja ni förstår…

Hursomhelst, där står vi och kallar in och då svarar Jan i sin telefon. Jan är pensionerad läkare så vi tänker att ja men det är väl något viktigt kanske. Alla kallar in. Jan pratar telefon. Den lille Münstern sitter kvar, hur lydig som helst och ser än den ena och än den andra kompisen dra iväg till sin husse eller matte. Jan pratar ivrigt i sin telefon. Till slut står alla andra med sina hundar bredvid sig och tittar frågande på Jan. Jan ser inget, han pratar ju telefon och Falco sitter som ett litet ljus typ en 50 meter bort. Då går jag bort till Jan och till slut lyckas jag fånga hans uppmärksamhet när jag står ca 50 centimeter från honom. Han nickar glatt och ler sådär som bara Jan kan – och så pratar han vidare.

Nåväl, en liten stund senare avslutar Jan samtalet och lokaliserar den ensamme lille münstern på fältet och utan att blinka kallar Jan in Falco som precis uppvisat näst intill ohälsosam stadga. Och det bästa är att Jan liksom inte ens verkar ha reflekterat över vilken otrolig prestation hans lille hund precis har gjort!

”Råkjakt.” säger han sen. ”Jag skall på råkjakt på torsdag nämligen.” Och det förstår vi ju allihop hur viktigt just det samtalet var då…

Slänger in lite bilder som en god vän tog vid förra träningstillfället – så skyll inte på oss om de är suddiga!