Idag trotsade jag [Linn] stormen och gav mig ut för att träna med ett av ”våra” ekipage, det var dags för den lille röd-råttan att visa vad han hade lärt sig på sista tiden…

Jag vet att de inte skall vara jätteröda utan gulröda men det låter mycket roligare när man säger ”rödråtta”, för om man smakar på ”gulrödråttan” så har det liksom inte riktigt samma klang. Tyson är en liten kille i stor förpackning om man säger så, han spelar högt och ibland vinner han oavsett om det gäller hans husse och matte eller andra hundar.

Efter att ha lagt ner mycket energi på att sätta apporteringen på Tyson var det idag dags att ta nästa steg på vägen mot en start på fältprov, nämligen spårarbete. Tyson visade sig vara rastypisk så till vida att han hade ett väldigt gott väderkorn och tog det där spåret som jag hade lagt till honom som ingenting.

Som ni säkert förstår är det alltid en besvikelse när ”adepterna” lyckas. Tanken är ju att de skall misslyckas och så skall jag stå där som den gudomliga instruktören och med bister uppsyn fälla min förbannelse över dem och det bör innehålla mycket svordomar och ord som ”värdelös, hopplös, skjut och gräv ner..” – ja ni förstår. Det är ju det som är näst intill hela behållningen med att få vara just instruktör.

Tja – eller om det inte är det. Nej, jag skall säga vad behållningen med att vara instruktör är. Det är att få knuffa hundar och deras förare åt rätt håll så att man efter några månaders slit kan få se en glad hund, med en lugn förare som utför momenten som en dans! Som Tyson och hans matte. [Ursäkta husse men det är ju faktiskt mest matte som jobbar på. ]

Som avslutning på dagens lektion fick husse, matte och Tyson en bra lektion i hundspråk när vi släppte ut alla hundarna. Ja, Sigge ligger fortfarande hemma sjuk i sin hjärnhinneinflammation men de övriga hjälpte alla till att träna Tysons husse och matte i att läsa sin hund. En kort summering är väl typ: hög svans och spikrak riktning mot annan hund = fel.

Hursomhelst, lite bilder…

12►

Leave a Reply