Som det sig bör håller Svenska Weimaranerklubben ett årligt återkommande klubbmästerskap och 2007 var givetvis inget undantag. Därför samlades 23 förväntansfulla ekipage på gårdsplanen utanför Berga Säteri strax utanför Nyköping den 13:e oktober. Årets provledare Marie Nylander och Ann-Sofi Erixon hälsade alla välkomna och presenterade årets domare.

Provet är ett så kallat odelat prov, vilket innebär att tidigare resultat från eftersöksgrenarna inte får tillgodoräknas utan ekipagen måste prestera både i eftersöksgrenarna så väl som på fältet – för att kunna gå till pris denna helg. Godkända hundar får sedan göra upp om titeln, så spänningen var hög bland alla det kan vi garantera!

Det är alltid två domare under mästerskapet och i år var det Gunnar Ericson, som de flesta aktiva i klubben träffat på mer än en gång och som med sin barska uppsyn säkert har fått både en och annan provdeltagare att sträcka lite extra på ryggen. Men låter man sig inte skrämmas av hans stränga uppsyn märker man snart att han, förutom ett hjärta av guld också är en rättskaffens man. Årets andra domare var Lasse Karlsson, en väldigt trevlig gotlänning. Lasse kan måhända vara rätt ny i weimaranerkretsar men han är en erfaren domare sedan många år i Vorstehklubben och det kändes lite extra kul att få starta för två så erfarna domare!

Eftersom det var så många startande hundar började en grupp med eftersöksgrenarna medan den andra körde fältdelen och för vår del började vi med eftersöket för Lasse. Naturligtvis hade provledarna beställt fint väder så det var en klar men kall höstdag som inledde helgens övningar. De flesta hundarna gjorde riktigt bra ifrån sig och det var många breda leenden som kom tillbaka till samlingsplatsen vid bilarna. För vår egen del startade Jonas Sigge på detta prov och jag [Caroline] Jaeger. Sigge gjorde som vanligt ett riktigt bra arbete i skogen och fick därmed full pott för Lasse, däremot var det inte en av Jaegers bästa spådagar och vi kunde tyvärr inte komma lika glada tillbaka till de andra.

Till lunch slöt även den andra gruppen upp på gårdsplanen och alla var givetvis nyfikna på hur det hade gått i de den andra gruppen. Efter lunch var det dags för vattenarbetet för vår grupp och det var nu det svåra började för många av hundarna. Precis som vid förra årets KM var det många hundar som inte gjorde vad som krävdes av dem, vilket snabbt reducerade antalet potentiella KM-vinnare i gruppen.

Eftersom vi var klara rätt tidigt på lördagseftermiddagen med eftersöksgrenarna passade vi givetvis på att följa fältgruppen resten av dagen, vilket självklart var väldigt intressant. Dessutom kom vi lagom för att se två kastapporter för de två hundar som hade skött sig under dagen på fältet – en unghund och en öppenklasshund. Unghunden gjorde trots en lång dag på fältet ett bra sökarbete i de höga nässlorna, även om det såg ut som han tyckte det var löjligt att apportera en väldigt kall fasan när han hade sett så många livs levande och varma under dagen… Öppenklasshunden gjorde en mer tveksam insats och, efter det att Gunnar bestämt sig för att bryta, bestämde sig föraren för att protestera mot att apporten hade placerats i nässlor – vilket provledarna godkände och apporten fick göras om. Denna gång med godkänt resultat.

Under kvällen anordnades sedan en gemensam middag där Christofer Budd hade satt ihop kvällens meny som bestod av grillade älgburgare med klyftpotatis. Otroligt gott och precis vad vi trötta provdeltagare behövde en lördagskväll som denna!

Söndagen blev således en fältdag för oss med Gunnar som domare och vi fick se några riktigt bra hundar arbeta på. Laila med sin Fille gjorde ett riktigt bra släpp i medvind, där han självmant gick ner fint på fältet för att hämta upp vind och kom sedan i full karriär tillbaka i tjusiga slag. Laila såg lite nervös ut när han pep iväg men den oron kompenserades väl senare på dagen när Gunnar konstaterade att Filles arbete var värt fältbetyg åtta! Dessutom fick vi se en hund som gick riktigt stort, vilket kanske inte är så vanligt bland våra grå – tyvärr. Det var Gatsby som passade på att ta för sig riktigt bra när marken tillät det. Sedan föll det sig så att Sigge och Jaeger kom tillsammans i första släpp, vilket faktiskt kändes lite kul trots allt och båda två jobbade på riktigt bra. Även om det medförde en del ”familjeproblem” när tävlingsdjävulen tar över… I normala fall både för vi och tränar våra hundar tillsammans, men när det är prov där båda startar blir det ju ändå en viss… konkurrens. 

Vi fick också se det ekipage som skulle komma att ta pris för längsta eftergång, nämligen Laila och hennes långhår Zack som visade upp vilka fenomenala sprinters de är båda två!

Efter en snabb lunch på gårdsplanen manade Gunnar på oss igen för nu var det dags att bege sig ner till den ökända hampodlingen, som säkert är en fasa för många som inte har den stadga som de kanske skulle önska hos sina hundar. Mycket riktigt ljöd sedan visslingarna över nejden en stund senare när hundarna började gå i släpp i hampan. Någon gång emellanåt såg vi, som stod på en kulle en bit bort och väntade på vår tur, huvudet på en förare (eller två) i ena änden av odlingen medan det lättade fasaner i den andra…

När det sedan var Jaegers tur försökte jag hålla henne nära mig, men hon är en fröken som gärna går ut en bit vilket ju givetvis är på både gott och ont, men kanske mest ont i det här sammanhanget… Rätt som det var slutade hon att komma tillbaka till mig som hon brukar och jag fick börja försöka räkna ut exakt var någonstans hon stod, vilket kanske inte det enklaste av uppdrag. Det visade sig efter en stunds letande att hon stod för en, kanske inte helt överraskande, fasan som hon sedan reste friskt – efter order från domaren. Jag önskar att jag kunde säga att hon sedan kastade sig ner så att skytten Nicke Niklasson kunde få ett bra läge, men nu gjorde hon inte det utan efter kolossalt mycket vissel från min nyinköpta pipa [med en ny lite cool frekvens som vi inte provat innan] stannade hon ytterst motvilligt efter ca 15 meter. När jag sedan vänder mig mot Gunnar och mötte hans bistra uppsyn skämdes jag som en liten skolflicka. Jag är inte mycket för auktoritetstro, men när Gunnar sedan mullrar att det där ”är alldeles för långt för en öppenklasshund” önskade jag bara att jag hade haft en spade – så att jag kunde grävt mig en liten grop och försvunnit…  Självklart var det för långt och självklart visste både Jaeger och jag det, men det är bara att ta på sig dumstruten, ställa sig i hörnet och skämmas. Men sedan kändes det som att Jaeger kompenserade för det när hon fick två fina fågeltagningar lite längre fram på dagen som hon skötte riktigt bra. Kanske inte jättebra, men ändå… Jag fick i alla fall prova min nya pipa kan man säga. En hel del också. Som vanligt fick Sigge hålla fanan högt för familjen och genförde en klockren kastapport i slutet av dagen, som resulterade i inte bara full pott från Gunnar utan även utmärkelsen bästa apport.

När det sedan var samling för avslutande prisutdelning kunde man konstatera att det blev ett förhållandevis magert resultat på årets KM. Bara tre ekipage gick till pris. Trotts detta så fanns där några ljusglimtar och de flesta log när Laila glatt hämtade sitt pris för längsta eftergång! Elisabeth fick också motta applåder när hon tillsammans med Nisse tog hem årets KM – fyra poäng över Sigge. Men trotts allt detta så tror jag där var en del som ändå åkte hemåt med glada miner och som var fortsatt sugna på att träna och gå prov med sina grå. Kanske till och med jaga över dem…

123►

Leave a Reply