5 Nov, 2007
Under lördagen gick Vorstehklubbens ”Sena elitprovet” nere på Stefans marker strax utanför Tomelilla här nere i Skåne och det innebar att marken var ledig på söndagen…
Herr Nilsson är en upptagen man som alldeles för länge har prioriterat andras hundar framför sina egna. (Vi trodde ärligt talat inte att han skulle få tid för dem innan inlandsisen smält bort.) Men se på sjutton, sent lördag kväll deklarera han att söndag morgon är det träning hos honom, så då är det ju bara att lägga alla planer på en lugn söndag på hyllan! Fast, i ärlighetens namn, det gör vi gärna… 
I första släpp fick Jaeger gå med Patrik Sjöströms lilla Mollvig och två sekunder senare var jag grinig på Jaeger. Mollvig flög i lätt galopp över fälten med högt huvud och såg ut som det ska göra. Det gjorde inte Jaeger kan jag säga. Ibland önskar jag verkligen att jag hade lite mer tålamod med saker och ting, jag jobbar verkligen på det men det gåååår bara inte. Stefans skämt om gråa rondellhundar (är han inte för rolig så säg???) började plötsligt kännas som kalla fakta istället, men lagom tills jag hade surat ihop ordentligt började Jaeger ta för sig som jag vet att hon kan. Samtidigt började jag fundera på hur mycket hjälp vi har fått av Stefan och hur glad jag var att få gå där en solig söndag i november – så då kändes allt genast mycket bättre!
Visserligen är det kul att skryta lite om sina hundar men det vore en överdrift att säga att Sigge gick bra tyvärr. Jonas som annars har en rätt positiv grundsyn muttrade allt mer högljutt ju längre upp på dagen vi kom. Hans muttrande var lite kul i sig eftersom han ibland klagar på att jag tappar tålamodet – ibland alldeles för snabbt. Men, att man aldrig ska ha för långt till en god ursäkt när man pratar om hundar och deras prestationer, har vi fått lära oss. Kanske låg det något i hans muttrande om att ”…inte ens elitidrottsmän får ha kuttrasju innan en viktig match!” eller så gjorde det inte det. Vad vet jag. Men det lät ju som en bra ursäkt…
Så Jaeger fick hålla flaggan högt för de gråa den här dagen. Faktum är att det är riktigt kul att se henne susa på tillsammans med en Vorsteh över fälten, för sån himla skillnad är det inte. Visst hon ko-vänder ibland och rotar lite emellanåt men på det hela taget går hon med en härlig fart, stundtals i slag om 300 meter.
Stefan släppte sin Chili som fräste iväg som en liten målsökande missil och oj vad härligt det ser ut när hundarna flyger över fälten med sådan fart och stil att man blir helt matt! Så sen kändes det faktiskt lite skönt när hon flög över ett stengärde, och Stefan efter (fast inte riktigt lika graciöst alltså). Det såg ut som om en hade siktet inställt på Ystad och den andre på hunden… Det kändes liksom trevligt att det inte bara är jag som ibland får vissla mig blå. Jag har nämligen visslat en hel del sedan Boom flyttade hem till oss.
Sen skulle jag då släppa Boom och det sa mycket riktigt sviiiisschhhh så var han långt iväg tillsammans med Patriks Arco och jag kände hur det liksom var aningen kämpigt att behålla lugnet, man vill ju gärna smälta in bland proffsen ni vet. Sen tog det en stund och så kom han som en liten missil åt andra hållet. Proffsen tyckte att det såg riktigt bra ut och visst att Arco gick bra såg ju till och med jag, men att Boom tog ut lika mycket kändes lite riskabelt. Så jag fingrade hysteriskt på min pipa i smyg. För visst har Boom gått stort när jag har tränat själv med honom, men jag har ju försökt hålla in honom lite så att jag känner att jag har honom i hand – mer än ur så att säga. Men jag vågade ju inte vissla argt när Stefan står där och ser nöjd ut. Så jag log istället ett sånt där stelt försäljarleende ni vet. Men det kändes i alla fall otroligt skönt att få beröm av Stefan för att Boom faktiskt var lydig trots att vi inte har haft honom så länge. Dessutom fick vi chans att prova hans avance, som enligt uppgift varit lite trög innan, men nu funkade riktigt bra! Stefan säger att det kan vara för att jag är tjej och att Boom reagerar bättre på det eftersom en bunke karlar har kört honom tidigare. Men det vet ju Boom och jag hur det ligger till med den saken – allt som krävs är TVÅ proffs. Ett hund- och ett förarproffs.
november 7th, 2007 at 4:52 e m
Hej!
Ni verkar ha haft riktigt skönt nere på vackra österlen =) Skoj att Boom gick bra. Han är verkligen en suupertrevlig hund!!
kramar