30 Okt, 2007
Räv skall ju som bekant varje Weimaraner med självaktning bära, så nu när Sigge till slut tog sitt 1:a pris på jaktprov var det självklart dags att ta det här med rävträningen på fullaste allvar…
Eftersom våra viltfrysar för tillfället ekade tomma på just rävar krafsade vi snabbt fram en ur en god väns frys istället. Det faktum att det såg ut som om någon skjutit den med en bazooka kände vi inte var något större problem – det var ju trots allt en räv och dessutom storlek större. Klart grabben skall ha ett rävsläp liksom.
Glada i hågen körde vi ut i skogen och Sigge gjorde ett kanonfint spårupptag medan vi förväntansfullt stod kvar i spårstarten. Stolta såg vi honom försvinna iväg med näsan i backen. Jajjemänsan, håll i hatten för nu kommer elithunden. Man är ju rätt kaxig sådär sekunderna innan man inser att det gått åt skogen. Både bokstavligt talat och även bildligt. Efter en stund kommer Sigge tillbaka med världens tomteskägg av ”fragg”, elithundskronan hade hamnat lite på sniskan kan man säga eftersom räven fortfarande låg kvar där ute. Han tittar olyckligt på oss och säger typ ”Nänä, hörrenini… det DÄR tar inte jag i. Jag gjorde ett försök och SE vad som hände! Gör det själv om det är så himla viktigt.”
”Lita på din hund. Stötta din hund. Var positiv…” mumlar jag sedan som ett litet mantra hela vägen genom skogen efter honom, sedan jag gett honom ett nytt spårkommando. Ur andra mungipan väser jag åt spårdragaren, tillika husse, något om värdelösa spårdragare. Det känns som en självklarhet att det i alla fall inte är Sigges fel. Han är ju elithunden i sällskapet. Väl framme vid den bazookabeskjutne räven ger jag Sigge ett apportkommando och hans vassa lilla reptilhjärna agerar direkt. Smack, säger det och så står han där med räven i munnen till vår oerhörda förtjusning. Så tar
han några steg mot oss där vi står som två vilt tjoande idioter i skogen och hoppar jämfota över att han har hittat en död räv. Som vi dessutom har släpat dit. På fullt allvar alltså: ibland undrar man ju vad vi håller på med. ”Plopp”, säger det sedan när han släpper den. Men det är nu det händer något intressant. Sigge kan nämligen latin. Han säger: ”vulpes-vulpes-vulpes-vulpes-vulpes-vulpes” och som de bildade, tjoande och jämfotahoppande idioter vi är, så vet vi ju att det betyder räv på latin! Eller så var det att den var så äcklig att han helt enkelt mådde illa och måste kräka lite. Ni får välja själva. Vi vill gärna tro att han har en bildningsgrad utöver det vanliga…
Tyngda av lite dåligt samvete åkte vi ner till stackars Stefan och länsade även hans frys på räv. Fördelen med Stefan är att han uppenbarligen inte äger någon bazooka, eller åtminstone jagar han inte räv med den. Så idag gav vi oss återigen ut i skogen för att försöka fånga lite av det sista kvällsljuset. Allt känns ju så väldigt mycket roligare när man inte behöver försöka gissa sig fram till var träden står och får smärtsamma påminnelser i pannan med jämna mellanrum om man händelsevis skulle gissa fel. Alternativt när man ligger dubbelvikt över en rotvälta med grus mellan framtänderna. Vi har sandjord här i den här delen av Skåne.
Med en aningen fräshare räv tyckte Sigge att det här var en baggis och aspirerade på titeln ”Coolast i kommunen” – om han fick säga det själv. Han tycker nämligen att han är lite cool när han får bära tunga grejer. Det ser man på den resliga kroppshållningen, glada öronen och inte minst på den vilt viftande svansen! Men så är det ju, detta tränade vi mycket inför förra säsongen men nu efter sju sorger och åtta bedrövelser (och fem andrapris i öppenklass) märks det att Sigge är på topp igen. Han är superladdad och det känns så otroligt roligt att få ge honom lite utmaningar! Dessutom blir man lite paff över att saker han tränat för över ett år sedan, bara behöver väckas upp lite och sen finns det där.
Däremot, tycker han att det är lite läbbigt med rävblod och bestämde sig mot slutet av träningen för att ta den lille gynnaren över nacken istället. Så slapp han blodet. Fattar ju vem som helst att det är äckligt för honom. Han är ju ingen riktig jakthund liksom. 
oktober 31st, 2007 at 12:19 e m
Ojj vilken duktig Sigge som bär räv!
Stiligt! Vi tar det för tillfället rätt lugnt efter helgens övningar på fältet, och planerar nu för steg 2 , nämligen öppenklassen som vi ju ska upp i till våren.Nu har vi fått ett kvitto på vad vi och Frej kan och vad vi måste fokusera på fortsättningsvis. Till det hör reviering och apportering( med vilt alltså).Han tycker oftast att apporten är lite för fin för att husse ska få den.Han kommer , men det går liksom i turbofart ut och snigelfart in.Och reviering har vi helt enkelt tränat för lite.Nåja, det är ju ett tag kvar till våren! så vi får träna på tills dess=)
november 5th, 2007 at 2:49 e m
Hahaha vad ni är roliga! Ibland undrar man verkligen vad man håller på med. Hundträningen plockar fram riktiga skådespelartalanger som man hellre skulle dö än visa för en icke hundig person. Jag minns mina egna akrobatlknande hopp, tjoande och ivrigt klappande händer när Enzo bar räv första gången…