8 Sep, 2007
Jag är en ”sistaminutentjej” så är det bara, jag hoppas att det är ett virus som självläker. Rätt snart hoppas jag för jag har lidit av det i 33 år och det verkar inte bli ett enda dugg bättre heller. Kanske man ska hoppas på ett under?
Jag hade bestämt med Jonas att jag skulle träffa honom hemma klockan 15. Därför rusade jag in på förskolan fem minuter innan tre, rycker åt mig ett barn – tursamt nog blev det rätt barn. Sedan rattar jag Dunderklumpen [stor, svart ständigt otursdrabbad bil] i vansinnesfart och sladdar in på fritids och lyckas få tag på barn nummer två. Där hade jag turen att kunna använda barn nummer 1 som lockbete när jag lockade till mig barn nummer 2 och sen bar det av hemåt i typ tvåhundranitto. Det säger sig kanske själv att jag liksom inte direkt ens var nära att vara hemma till 15…
Men vi kom i alla fall iväg och vi lyckades dessutom hitta våra träningskompisar Camilla och Anders med deras menageri, på rätt ställe till och med! Sen skulle vi då köra ”en kilometer” sa Anders och det måste man ju säga att lita aldrig någonsin på Anders Liljekows avståndsbedöming – den är inte riktigt som den som vi andra har… 
Men vi hade en supertrevlig träningskväll med underbart väder som en liten bonus och vi fick uppleva en hel del skojiga saker. Som till exempel: två hyfsat erfarna grå som verkade totalchockade över att det plötsligt fanns fasaner på fälten, en väldigt arg rätt så gravid tjej som kunde springar oanat fort trots magen, exakt hur platt en kråka egentligen kan bli, hur döv en hörande hund kan vara men också faktiskt vad trött man kan vara klockan halv fyra på morgonen i en bil på väg hem genom ett dimmigt sydskåne.
Jag har följt Chazal med flock sen första jaktmeriten i höstas...
