23 Sep, 2007
Vilken otrolig dag vi har haft alltså! Alla komponenter för en lyckad söndag var med det måste man verkligen säga, en underbar jaktdag med trevliga människor och dessutom fint väder…
…att vi sedan fick gå upp aningen tidigt [nu tog jag i i underkant] kändes verkligen inte som något större problem i sammanhanget! Farmor och farfar var jättegulliga och ställde upp som barnvakt, men det gjorde också att vi fick leverera pojkarna vid en tidpunkt då till och med Jonas föräldrar såg lite trötta ut. Sedan bar det av till dagens jaktledare, vår vän Rogers Åberg, strax utanför Vinslöv för gemensam avfärd till markerna där han arrangerade dagens jakt hos Håkan Liljenberg. För mig som är lite morgontrött kan jag säga att det var inte direkt någon nackdel att det tog en liten stund att köra dit…
Alltså, känslan när vi stod där i morgonsolen på gårdsplanen är väldigt svår att beskriva men det var en helt underbar höstmorgon ni vet… värmande morgonsol, lagom vind och fantastiska färger på träden. Gruppen bestod av oss skyttar, dagens medhjälpare och några tjejer som skulle assistera med sina apportörer och där var det väldigt roligt att se en till Weimaraner till i gänget bland alla svarta labbar! Det var Emma med sin långhårstik Fortune som skulle tjänstgöra tillsammans med labbetjejerna – där ju då enbart kvinnor var representerade. Värre var det bland oss skyttar där jag var enda kvinnliga skytt! Men hallå, var är alla jagande tjejer undrade ju jag!
För min del [Linn] var det min första andjakt och jag hade bett att få bli placerad med min skytteinstruktör Håkan Lindahl. Han vet nog inte att jag ser honom lite som min ”skyttegud”, men en dag ska jag bli lika duktig som Håkan och träffa allt med typ förbundna ögon!
Vad Håkan däremot överskattade idag var min simultankapacitet. Först instruerar han mig himla bra på vår såt och jag tänker att tja, detta är ju lugnt det här löser jag. Sen däremot när första hornsignalen ljöd så kom jag inte ihåg ett dugg. Vaddå inga skott under 45 graders vinkel, vaddå framförhållning med si och så mycket, vaddå hålla reda på var fälld fågel landar… Men det hade jag nog i och för sig kunnat hålla reda på om inte de första änderna börjar dra över oss samtidigt som Håkan talar om för mig: ”Nuuu Linn… nu kommer de där.. å dääär .. åå däärr.. å nu sköt du låååångt före.. åå nu Linn..nu kommer det fler där.. var beredd… höööger hööööger! Nej .. nej.. du måste vänta in fågeln.. ojoj.. fler dääär Linn.. vääänster… Ojoj. Du Linn det där var alllldeeles för högt alltså…” Och någonstans där brände den sista kretsen i min reptilhjärna måste jag nog tyvärr erkänna och jag hade inte fler på lager precis just då. Resultatet blev att när jakten blåstes av hade jag skjutit en hel del rätt stora hål i luften. Men Håkan måste ha en stor eloge som verkligen gick upp så helhjärtat i att försöka instruera mig och det var verkligen inte hans fel. Jag kan ju alltid säga att jag kommer från djurens rätt eller nåt, lite ”live and let live” så att säga ni vet… Typ.
Bättre gick det för Jonas och Sigge som gjorde några riktigt snygga grejer där på andra sidan dammen! Sigge satt tyst medan han väntade på att få ta markering på husses fåglar och sen snabb som en vessla ner i vattnet för att hämta hem dem. Jag tror i och för sig att Sigge försökte imponera lite på Fortune som var placerad som apportör bredvid Jonas, men som ju är en lite mer försiktig dam. För Sigge hade lite stoltare hållning än vanligt när han levererade till husse… Men oj vad skönt det var att se Sigge jobba på så himla bra, frisk och pigg igen efter hjärnhinneinflammationen förra sommaren!
Men för mig blev det blev bättre i andra drevet och dessutom hade min hjärna kickat igång igen. [Vilket ju kändes som en bedrift bara det efter förmiddagens kortslutning.] Det blev en riktigt ”tjejsåt” för jag stod som skytt och till min assistans hade jag Jaeger och Ann-Christine med sin labbetik. Jaeger kanske inte gjorde någon glimrande insats för när första anden stöp i skogen och jag skickade henne tog hon några glädjeskutt och sen tittade hon på mig ungefär som ”jaha.. wiiiee.. japp japp.. vi ska göra nåt.. japp japp.. men.. eh.. typ exakt VAD??” – så där hade vi lite tur som hade rutinerade Ann-Christine till hjälp! [Ann-Christine är dessutom faktiskt uppfödare till våra gamle golden Zero!] Jaeger var inte svår utan hängde på labben som en virvelvind fortfarande undrande vad som egentligen pågick, men jag är otroligt stolt över henne för hon skötte sig exemplariskt i övrigt! Hon lyssnade när jag gav henne något kommando med pipan och gjorde precis vad jag bad henne om, vilket behövdes när alla mina små celler försökte koncentrera sig på att hålla koll på inkommande änder, vad Jaeger pysslade med och var mina offer sedan föll i skogen!
Andra drevet fick Sigge vila i bilen med Dexter och Boom, så att Emma och Fortune kunde få lite mer chanser att få igång sitt apporteringsarbete. Efter ett första trevande försök på en and som landade långt ute på en mosse, som Fortune hämtade in himla fint med en hel del stöttning av matte, gjorde hon ett jättefint arbete på nästa fågel som landade i buskarna precis intill vattnet. Både Emma och Fortune såg väldigt stolta ut när de levererade den anden!
När jakten sedan blåstes av igen med värdigt hornspel kändes det verkligen som att detta, detta kan jag göra precis när som helst igen! Jag kan stiga upp klockan fem vilken morgon som helst resten av livet bara jag får göra om detta…
Dagens jakt avslutade vi sedan med grillat från Rogers vildsvinsfarm med tillbehör och det smakade helt underbart det kan jag garantera!
Tack Roger för en helt FANTASTISKT anordnad jaktdag!
Tack Håkan för att du coachade mig så att jag kunde få ut så mycket av dagens andra drev!
september 28th, 2007 at 4:58 e m
Det lät verkligen som en helt underbar dag!
Nu blev vi lite avis….
oktober 4th, 2007 at 10:04 e m
Ja det var en dag att minnas. Det var fantastiskt att se hundarna få utföra det man tränat för ”på riktigt” och vi var riktigt nöjda när vi åkte hem. Att sedan få stå på en trevlig jakt å fälla lite änder gjorde ju inte dagen sämre.