Efter att ha fuskat lite som instruktörer, eller inspiratörer hur man nu väljer att uttrycka det så fick vi nyligen erbjudandet att gå instruktörskurs hos Jägareförbundet och därmed bli auktoriserade instruktörer i Jägareförbundet. Det lät otroligt spännande tyckte både Jonas och jag så sagt och gjort skickade vi in varsin ansökan. Någon vecka senare kom antagningsbeskedet att vi båda blivit antagna till kursen och döm om vår förvåning när det visade sig att kursen skulle hållas i Degeberga. Som aktiv hundmänniska i Skåne är man minsann inte bortskämd med att saker sker i närheten av hemmet men för vår del var detta rena lyckokastet eftersom Degeberga bara ligger ett stenkast från Yngsjö där vi bor!Kursen skulle gå över två veckoslut under ledning av Annika ”Varga” Olsson och hennes bror Ronny Olsson. De båda är utbildade och rekommenderade av Barbro Börjesson som florerat en del i TV på sista tiden men även bland annat varit utbildningschef på Hundskolan i Sollefteå.

Annika och Ronny skulle nu då i Jägareförbundets regi göra ett tappert försök att utbilda ett gäng Jakthundsinstruktörer av vår spretiga lilla skara. Ett arbete som vi såhär i efterhand alla nog är rörande eniga om att de har utfört otroligt bra!

Kursen inleddes redan på fredag eftermiddag med samling där Lars Bengtsson och Henrik Barnekow från Jägareförbundet Skåne önskade oss alla lycka till med kursen, samtidigt som de passade på att presentera sig själv. Sedan var det dags för våra mentorer att presentera sig och kort berätta lite om deras tankar om kursen. Vi var 13 förväntansfulla deltagare som sedan fick chans att berätta lite om oss själva och vår hundbakgrund. Det var dessutom intressant att så många olika raser var representerade, alla deltagare hade nämligen med sina egna hundar eftersom de skulle användas som försökskaniner i vår utbildning. Att även vi själva skulle vara försökskaniner till varandra var vi lyckligt (?) ovetande om just under samlingen! Men man kan konstatera att vi trots olika raser hade en sak gemensamt och det är vårt brinnande intresse för arbete med hundar och deras förare! Vi hade allt från Rhodesian Ridgeback till Vorsteh och Jämthundar, men som våra mentorer påpekade så är de alla hundar och så länge vi har samma målbild hur det färdiga momentet skall se ut så spelar det ingen roll om det är jakthund eller någon annan ras. Men som någon påpekade så är det samtidigt viktigt att ta sig en funderare över vad hunden är avlad på och vilka egenskaper som är mest framträdande hos just den rasen man arbetar med.

Efter samlingen var det dags att ta sig ut på gräsmattan utanför lektionssalen som under helgen skulle få fungera som vår träningsplan. Annika och Ronny ville ta en titt på oss och hur vi arbetade med våra egna hundar. Jonas körde med vår egen Sigge och jag själv med Jaeger som precis flyttat hem till oss. Efter en liten stunds allmän förvirring när alla skulle hämta sina hundar och diverse tillbehör samlades vi på planen. För vår egen del kändes det lite konstigt att bli utsatt på en plan med order om att träna på ”som vanligt”, vi insåg snabbt att vi totalt har glömt bort vad man gör på en appellplan med en kopplad hund! När vi tränar är det oftast på ett fält med bössan som enda tillbehör eller kanske i skogen med en spårsele eller möjligtvis i undantagsfall på en gräsmatta, men då med en bunke dummies som accessoarer. Eftersom vi kände att bösssa inte riktigt passade in på campingplatsen släpade vi istället med oss våra hundar några dummies. När Annika sedan kom fram för att höra hur vi brukar träna så fick jag ju erkänna att ja, vi tränar sällan på det här viset. Men som den kloka och uppmuntrande instruktör hon är tyckte hon att det ju givetvis inte var något problem. Så därför körde vi lite dirigeringsövningar med våra grå, medan de andra körde andra övningar i olika former. Att vi kastade med våra dummies kanske inte var någon nackdel heller vid närmare eftertanke eftersom det gav tillfälle för andra att träna inkallning och liknande med lite störningar. Eller som en av våra kursare uttryckte det: ”träna med dummisar farande i luften”, men jag tror att hon tyckte det var lite bra ändå faktiskt.

Efter träningen var det dags för vår första gemensamma middag i matsalen, det var en rätt tyst skara som slog sig ner vid borden. Men just stunderna i matsalen tror jag kan man använda som måttstock vad gäller stämningen på kursen faktiskt. Första middagen genomfördes under hyfsat städade former och ljudnivån var vad som brukar räknas som normalt, skulle jag tro. Hoppar man sedan fram i tiden, låt säga frukosten på söndag morgon, så var det inte ens i närheten. Man skulle krasst sett kunna tro att det var en annan grupp. För stämningen på söndagsmorgonen var otroligt uppsluppen och det gick knappt att höra vad man själv sa för alla glada skratt och stim och stoj vid alla bord! Helt obetalbart! Jag själv som har erfarenhet av skolmatsalar skulle nog vilja säga att stimmet motsvarade en 7:e klass på utflykt! Helt underbart!

Över huvud taget så måste man säga att vi hade en otroligt bra stämning i gruppen och fick en härlig gemenskap väldigt fort, vilket gjorde att vi snabbt kunde ha diskussioner med väldigt högt i tak. Något som väl egentligen är en förutsättning för att en diskussion skall bli riktigt givande för alla parter! Under fredagskvällen stod sedan Instruktörsrollen i fokus, vad man bör tänka på i mötet med både hundar och förare som vi sedan kommer att instruera på våra kurser i framtiden. Det handlar väldigt mycket om att ha en ödmjuk inställning till sin egen kunskap och samtidigt respektera sina kursdeltagare. De flesta som tränar hund har ju sina egna tankar om hur de tycker att det fungerar bäst och en del av arbetet som instruktör ligger i att få dem att tänka till själva och att försöka tänka efter hur de själva agerar. Det är så lätt att bara trampa på i samma gamla spår utan att egentligen reflektera varför man gör på det ena eller det andra sättet. En devis som kanske fler människor skulle tänka på även i andra sammanhang, kan man ju tycka.

Varje kväll hade vi förutom föreläsningar fram till åtta, även ett grupparbete som skulle redovisas följande morgon. Det första temat handlade om att vi skulle tänka igenom hur man leder en grupp praktiskt, vi skulle tänka ut ett moment som vi själva tyckte skulle ingå i en grundkurs och sedan lära ut det till någon av de andra grupperna. Det visade sig att vi inte är så originella som vi tror och följande morgon valde tre av fyra grupper att lära ut ”sitt kvar” till de andra i gruppen – till allas förtjusning! Men våra lärare påpekade att det inte var just själva momentet som var det viktiga utan hur det skulle komma att läras ut… Nu kan man ju anta att det skulle vara en okomplicerad uppgift att rada upp några blivande jakthundsinstruktörer och tala om för dem hur de skall göra. Men icke! Jag tror att de flesta av oss var väldigt säkra på hur vi själva gör när vi lär in momentet på våra egna hundar, men att stå framför en grupp som skall föreställa nybörjare och på ett tydligt och pedagogiskt sätt få dem att göra samma sak visade sig inte vara så lätt som man skulle kunna tro. Att tänka: ”men det är ju för sjutton bara att titta på mig och sen göra som jag gör”, visade sig inte riktigt vara melodin! Annika och Ronny förklarade också vikten av att ta en detalj i taget och inte göra som undertecknad gjorde, nämligen att klämma in all fakta i en (minst) fem minuter lång utläggning och sedan kräva att deltagarna skall komma ihåg det. Hade undertecknad stannat upp en halv sekund och tänkt efter så hade jag nog insett att det enda mina ”elever” ville, var att få börja köra momentet själva! En viktig detalj som jag absolut känner att man skall ta med sig ut i vår blivande instruktörskarriär. Jag tror att de flesta av oss fick både en och två ”aha-upplevelser” denna morgon. Vid jakt tänker vi väl för det mesta på saker som sol och vind, men vem hade tänkt på att det som kursdeltagare kanske inte är så värst roligt att stå med solen i ansiktet och samtidigt genom att kisa försöka se vad instruktören försöker förevisa… Eller hur mycket vinden egentligen spelar in när det gäller hörbarhet i samma situation!

I början när Ronny och Annika presenterade vårt schema så hade vi alla lite roligt åt alla pauser som var inlagda. Det kändes lite som att äta var en av de viktigaste punkterna på programmet, det var frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika, middag och kvällsfika. Några påpekade att de aldrig hade ätit så mycket som de gjorde under vår kurs medan andra lite skämtsamt föreslog att vi skulle lägg in även tidiga förmiddagsfikat och eventuellt även sena eftermiddagsfikan! Själva tillhörde vi nog den förra gruppen men samtidigt insåg vi nog alla rätt snabbt vikten av de här pauserna. Eftersom helgen har varit så oerhört intensiv behövdes verkligen alla de här pauserna. Vi fick så mycket information, både direkt presenterade för oss av våra lärare men mycket tid gick även åt till att låta oss själva reflektera över vår egen åsikt, för att inte tala om alla dessa livliga diskussioner som ständigt tog fart! Ibland såg man hur Annika eller Ronny fick något vilt i blicken när de insåg att diskussionen än en gång tagit en ny vändning och att vi återigen kommit in på ett intressant sidospår. Det var nog inte så lätt för dem alla gånger att försöka styra oss tillbaka till huvudämnet innan det var dags för fika igen!

Lördagen blev oerhört intensiv för oss alla och jag är helt övertygad om att när vi väl bokstavligt talat ramlade i säng senare på kvällen så hade vi kunnat sova, och dessutom riktigt gott, i princip var som helst! Frukosten serverades redan klockan sju nere i huvudbyggnaden och sedan drog dagen igång i ett rasande tempo. Till skillnad från fredagen där vi själva hade fått mycket tid att reflektera över och använda våra personliga kunskaper, serverades under lördagen en hel rad verkligt handfasta tips på hur man hjälper ekipage att få ett bra lugnt och harmoniskt förhållande. Något som är grunden för att ett ekipage skall lyckas bra oavsett vilket mål man strävar efter. Efter föreläsningen och givetvis den obligatoriska fikan var det så dags för oss att få använda oss av våra nya kunskaper. Dels fick vi tid för att praktisera det på våra egna hundar, men även på varandras medan våra lärare gick runt i grupperna för att komma med råd och tips. Precis som under förmiddagen var det många som fick oss ytterligare en dos av aha-upplevelser. Känslan man får när man ser hur en förare med oerhört små medel och utan några stora åthävor kan få en hund att uppleva total trygghet med sin förare, är totalt obetalbar! Metoderna som Annika och Ronny lärde ut är en fast och bestämd hand men samtidigt lugn som ger trygghet för hunden. Självklart skall man korrigera hunden när den gör fel och det skall man göra så pass att man verkligen får en reaktion hos hunden. Därför är det så oerhört viktigt att föraren är snabb både med korrigeringen och med berömmet, som dessutom skall vara av det lugnare slaget så att man inte stressar upp hunden i onödan. Vi fick även lära oss fyra lätta steg till samförstånd vilket bland annat innebar några riktigt bra övningar för att få hunden att följa sin förare utan att dra i kopplet, något som man ser alldeles för ofta i olika sammanhang. Vi gjorde också en del praktiska övningar i att lära hunden att koppla av i olika sammanhang och att lära hunden lita på sin förare likväl som att föraren måste lita på sin hund. Där talade Annika och Ronny mycket om att låta hunden ta sitt eget ansvar, något som verkligen var tänkvärt och användbart i en rad olika situationer. Men det vi i huvudsak arbetade med var tydlighet och vikten av att vara konsekvent!

För vår egen del var det oerhört skönt att se hur Jaeger som är en mycket bestämd dam, plötsligt insåg att hon inte behövde hålla koll på omgivningen utan istället med en djup suck la sig på sidan och sov djupt! Tänk så många hundar som skulle få ett så orthört mycket bättre liv om de lärde sig lita på sin förare och på så sätt kunna släppa den här pressen som många bär på att det är deras uppgift att hålla koll på omgivningen…

Vi kom naturligt sedan in på ämnet motivation och stress, vad är egentligen stress och finns det exempelvis tillfällen då det faktiskt kan vara positivt? Annika delade med sig av sina erfarenheter hon skaffat sig genom att utbilda ledarhundar till synskadade, där det är så oerhört viktigt att hunden känner rätt motivation. För vad händer om en ledarhund hellre går ett steg åt höger för att slicka i sig en glass som någon tappat än leder sin förare förbi ett hinder? Dessutom får man inte glömma hur viktigt det är för våra hundar att faktiskt ha ett arbete! Det behöver inte vara som ledarhund, man behöver inte gå längre än till våra jakthundar som ju faktiskt har ett arbete som ger dem livskvalité och tillfredställelse att arbeta tillsammans med sin förare. Och en lycklig hund är ju som bekant en lydig hund, en väl inarbetad och lite uttjatad kommentar men ständigt aktuell!

Under dagen hann vi också med, alla fikapauser till trots, att diskutera så kallade ”hundriktiga signaler” som ju är en så viktig del av det här med att föra hund. Varför det är så viktigt både att lära sig läsa hundens signaler men också att lära sig hur man ger hunden rätt signaler så att den förstår vad vi menar. Det är så oerhört lätt att smälla iväg en harang eller det alltför välkända kommandot ”sitt-sitt-sitt-sitt-sitt-sitt-siiiiiittt-men siiittt dååå”.

Ja, det har varit oerhört lärorikt och vi ser med spänning fram emot att ta oss an vår första grupp i Jägareförbundets regi så småningom!

Fler bilder och galleri kommer inom kort!

Leave a Reply

Name (required)

Mail (will not be published) (required)

Website