Den 16 till den 22 juli var det dags för Classic Dream’s årliga kennelläger och till vår stora glädje fick vi även i år en förfrågan att delta som instruktörer – vilket vi ju givetvis direkt tackade ja till! Så söndagen den 15:e packade vi vår ökända Chrysler ”Dunderklumpen” full med våra grå, den lille fläckige med mustasch plus en massa apportvilt och begav oss mot Bergslagsgården. Dunderklumpen är känd i de flesta kretsar numera och vi får ständigt glada tillrop de få gånger folk ser att den faktiskt rullar av sig själv och inte bogseras iväg! Men vi klarade oss faktiskt både till Hällefors och hem igen, även om vi kom hem med mindre antal delar på bilen än när vi körde hemifrån men mer om det längre fram…

I år hade vi planerat träningen detaljerat vilket bland annat innebar att årets deltagare fick sig en rejäl genomkörare på lydnadsplanen i ett par dagar, innan vi gick över till momentträning av eftersöksgrenarna. Men måndagen innebar i första hand många glada återseenden för oss alla eftersom vi kommer från så olika delar av landet. Efter lunchen mjukstartade vi med träningen uppe på appellplanen framför stugorna. Som vanligt var eleverna ivriga att komma igång med träningen ute i skogen och vid vattnet eftersom lägret avslutas med prov i eftersöksgrenarna, efter en hård träningsvecka. Men just av den anledningen körde vi i år en liten mjukstart med kontaktövningar för ekipagen till att börja med. Många av hundarna är inte vana vid långa träningsdagar och speciellt inte i en hel vecka, så förutom att ge dem en lite lugnare start passade vi också på att poängtera vikten av att låta hundarna vila emellanåt. Man måste inte släpa med sig hunden var man än går, utan ibland kan det faktiskt vara mycket bättre för hunden att få vila lite i en lugn miljö så att den kan smälta alla intryck. När det gäller träning kan det dessutom vara minst lika lärorikt att titta på andra som, antingen blir instruerade eller tränar själv, och samtidigt får ens egen hund en chans att vila lite. Vi hade nog föreställt oss att det skulle vara svårare att få våra elever att delta i träningen även utan hund emellanåt, men de flesta lärde sig snabbt att se när hunden blev lite ofokuserad och knallade då iväg för att lämna hunden på rummet eller i bilen en stund. Vi försöker alltid själva att träna med kvalité framför kvantitet så det ville vi förmedla till våra deltagare.

På måndagskvällen var det också dags för den traditionsenliga grillningen på udden och vi hade givetvis tur med vädret även i år. Så medan solen gick ner över vattnet avnjöt vi en god middag under en hel del stim och stoj.

Tisdagen hade ett mentaltest hos Joel André på schemat för en hel hög av lägrets hundar, vilket i och för sig var lite skönt för oss eftersom det gjorde att vi fick lite mindre antal hundar att arbeta med. Ännu roligare var det att höra när gänget som kom tillbaka från mentaltestet, livligt berättade om hur dagen hade varit där. André hade varit otroligt nöjd med gruppen eftersom den var så förhållandevis jämn och på en hög nivå, det måste vara otroligt roligt att få höra det som uppfödare om sina hundar!

De som blev kvar på Bergslagsgården fick istället en genomgång i hur vi tycker att man bäst lär in apportering. Eftersom så mycket av de moment vi kör med våra hundar handlar om just apportering i olika former, och det dessutom är en variant av träning som man kan omväxla näst intill i det oändliga, tycker vi att det är oerhört viktigt att man ser till att arbeta igenom det här momentet grundligt. Därför fick våra elever se hur vi börjar på våra egna hundar och Sigge fick som vanligt vara försökskanin, en uppgift som han mer än gärna tar på sig. För att befästa en bra apportering börjar vi alltid med att lugnt och metodiskt går igenom alla delmomenten, nämligen hålla, bära och slutligen gripa innan man börja kasta och skicka hunden på apporter. Eftersom många av våra elever inte hade tränat apportering tidigare och det knappast är lämpligt att försöka befästa en apport under de förutsättningar vi hade, nöjde vi oss med att visa momenten både på Sigge och på en del av unghundarna i gruppen. Efter det koncentrerade vi oss istället på att försöka ge varje enskilt ekipage bästa möjliga förutsättningar att genomföra ett prov i eftersöksgrenarna. Hos vissa av hundarna handlade det om att få stadga i skott och kast, medan andra fick lägga lite press på sina hundar så att de kom tillbaka med apporten och andra fick arbeta upp sina hundar lite så att de glatt och villigt tog apporten. En stendöd trut är inte alltid så lockande även om man är en fågelhund… Däremot var det fantastiskt roligt att få arbeta med en sådan positiv grupp där både hundar och förare hade så mycket ”jävlaranamma” att det i de allra flesta fall handlade om att bromsa mer än att gasa!

Eftersom vi som sagt inte befäster en bra apportering på en vecka och speciellt inte under de förutsättningarna, pratade vi mycket i gruppen om just det här med vad apportering egentligen är. Momentet består i stora drag av tre delmoment och det gäller att hunden verkligen får en chans att förstå innebörden av det första innan man går vidare till nästa och så vidare. För oss kändes det viktigt att peppa våra elever till att stötta sina hundar i den utgångspunkt de befann sig i för tillfället. Alla hundarna hämtade glatt både dummies och senare även vilt, men har man inte befäst något apportkommando så är det andra saker som triggar hunden till att till synes faktiskt utföra ett perfekt moment. Här pratar vi om lusten att jaga i fatt eller förfölja för att sedan kanske gripa, nyfikenhet, mod, lust till engagemang och vilja att samarbeta med föraren. Något som vi inte tycker att man skall blanda samman och ta för ett moment som är inlärt och befäst.

På eftermiddagen körde vi stadga med alla hundarna i gruppen och vi två instruktörer gjorde vårt allra yttersta för att provocera hundarna till att gå i skott och kast. Det är en fantastiskt rolig övning och för de mer tävlingsinriktade blir det lite av en kraftmätning mellan oss som provocerar och föraren som skall ha så mycket lydnad på sin hund att den faktiskt stannar kvar oavsett vad som händer. Vi sprang omkring vilt skjutande med startrevolver och kastade med dummies både högt och lågt och gjorde vårt allra yttersta för att få hundarna att rusa iväg. Samtidigt stod föraren strax bredvid hunden och det var väldigt roligt att se allas koncentrerade ansiktsuttryck som sen följdes av antingen en harang av beröm – eller motsatsen. Efter ett tag tror jag att alla också hade lärt sig hur otroligt viktigt det är att vara snabb med antingen beröm eller korrigering, så att hunden får en chans att koppla samman vad som är önskvärt och vad som inte är det. Dessutom vikten av att se till att lyfta upp hunden om man plattat till den lite väl mycket verbalt, för vi vill se glada hundar som jobbar, inte tillplattade och osäkra! Vi hade därför en riktigt bra diskussion om det här med vilka signaler vi ger våra hundar, varför det är så viktigt att vara extremt tydlig i en inlärningssituation och akta sig för att ha en mängd onödiga saker för sig. Eller ”tics” som en klok deltagare benämnde det när hennes sambo sa ”hit” till sin hund. Sedan följde en rad knäppningar med fingrarna, viftande med händer och armar i alla riktningar och klapp mot sitt eget ben för att ytterliga förtydliga för hunden vilket som var önskvärd position just där och då. Det som var mest anmärkningsvärt och som jag tror att han verkligen inte är unik med är att han gjorde alla dessa extra rörelser utan att egentligen vara medveten om det. Vad som dock är unikt är hur föraren sedan under veckan arbetade med sig själv till den milda grad att när väl det var dags för prov så fanns där inte en tillstymmelse till knäppande eller viftande! Det måste man kunna klassa som näst intill unikt, för att ändra sig själv och sitt beteende är något av det svåraste som finns. Samme förare visade sig sedan dessutom ha unika kunskaper om hur man lättast drar av ett halvt avrostat och hängande avgasrör från en Chrysler… Och det man lär sig av detta är att inte allt som mullrar är en V8. Det kan även vara en Chrysler vid namn Dunderklumpen som saknar sitt avgasrör eftersom någon [inte Jonas] var aningen övermodig när det kom till att backa i kuperad terräng!

Men, inte bara vi människor har många signaler för oss utan även hundarna både sinsemellan och till sina förare. Eftersom planen stundtals var full av hundar, en del mer testosteronstinna än andra, och förare som ibland tänkte på att läsa sin hund och förare som ibland glömde av det eller kanske inte ens hade tänkt på det här med signaler hundar emellan. Därför blev det en naturlig följd av övningarna på planen att vi diskuterade just det här med signaler som hundar ger och att man som förare måste vara uppmärksam på till exempel sin hunds kroppsspråk. Är man observant och ingriper innan hunden har hunnit blåsa upp sig eller stirra ut något fyrbent offer, är det så otroligt mycket lättare att tala om för hunden vad som är tillåtet men framförallt vad som inte är det i mötet med nya hundar.

Under onsdagen och torsdagen var det så dags för träning av de fulla momenten, det vill säga vi begav oss ut i skogen respektive till vattnet med ekipagen och en massa vilt. För att underlätta för alla delade vi in oss i två grupper, en med unghundar och en med de som var lite mer erfarna, där vi instruktörer tog varsin grupp. Av naturliga skäl fick unghundarna börja med spårträningen båda dagarna, eftersom trötta unghundar är lättare att peppa upp med den synliga retning som det blir vid vattnet när fågeln kastas.

Som vanligt under lägerveckan försvann något ekipage då och då, för att sedan återkomma med ett väldigt brett leende och tillkännage att viltspårprovet hade gått bra. Det var allas vår Blod-Anders, eller Bloody Anders som vi också kallar honom, som såg till att några av ekipagen fick chans att starta viltspårprov och bli bedömda av honom. För en gångs skull hade vi också chansen att se Anders i dagsljus eftersom vi i år var något färre hundar som skulle gå viltspårprov. Annars om åren är han den som går upp först i lägret och ger sig ut i skogen för att lägga eller döma spår, för att sedan återvända till lägret sist av alla när mörkret sänkt sig. Det är fortfarande en gåta hur man kan se så pigg ut efter så långa dagar och så mycket vandrande i skogen som det till exempel blev förra året för Anders! Lite nytt för i år var också att vi hade lyckats att ta över all planering och träning av ekipagen från Rolf och Pernilla vilket gjorde att de inte alls var så hålögda i slutet av veckan som de brukar vara. Istället fick vi se utvilade kennelägare som kunde träna hund, mingla med valpköpare eller ta en väldig massa foton. Vi överlåter till dig som läsare och viss kännedom om de två att gissa vem som gjorde vad…

Fredagens program hade vi lämnat tämligen öppet eftersom vi av erfarenhet vet att både förare och hundar är rätt så trötta i slutet av veckan, trots att det ges mycket utrymme för vila mellan övningarna. Pernilla höll en lysande lektion i ringträning för de som orkade på förmiddagen, vilket visade sig vara i princip alla. Det var många som ville passa på att ta del av Pernillas expertis när det gäller just utställning, för skall man vara ärlig så är det få som hållit på så mycket med utställning och som kan så mycket om det som Pernilla. Efter ringträningen hade vi en liten tävling på planen där ekipagen skulle visa hur pass bra stoppkommandot var befäst och förutom äran så fanns det ett stort Toblerone i potten. Utan att nämna några namn så kan jag berätta att det var en av förarna som fick något större ögon än de andra när hon fick se chokladen och kungjorde att den där chokladen, den skulle minsann hon ha! Och se på sjutton. Hon fick den faktiskt! Grattis Laila!

Liksom de andra dagarna i veckan var det många av deltagarna som gärna ville ha lite enskild träning eller diskutera något specifikt problem med oss när tillfälle gavs. Det gjorde att det blev många sena kvällar uppe på planen eller i skogen. Men ärligt talat. Det gjorde inte ett dugg att det inte blev så många timmars sömn den veckan för det var det värt! För när provet väl infann sig på helgen och vi såg hur fantastiskt bra alla våra elever arbetade med sina hundar så var det värt varenda sekund. Då gjorde det inte heller så mycket att vi inte haft någon tid över att träna våra egna hundar, vilket Sigge i och för sig kompenserade oss för genom att köra ett klockrent 10-10. Det var dessutom extra roligt att höra att unghundsgänget, som ju i de flesta fall kom till lägret som totala nybörjare, fick så mycket beröm av domarna för sin insats under provet! Det fanns säkert många som på genomgången avundades det gänget.

Med oss hem fick vi dessutom så otroligt många fantastiska minnen från alla er som jobbat så fenomenalt bra med era hundar under en hel vecka. Så, tack snälla ni för att vi fick ta del av ert arbete med era hundar!

Och tack Rolf och Pernilla för att ni orkar arrangera de här fantastiska kennellägren!

123►

Leave a Reply